Jag känner inte igen mig själv.

Redan första morgonen kände jag att något var annorlunda. Hade en känsla som jag inte kunde definiera. En känsla som ännu inte hade någon titel. Den enorma tröttheten kände jag igen. Känslor som ledsamhet och nedstämdhet kände jag också igen. Att skallen känns som en hettande blyklump har jag också fått erfara morgonen efter alldeles för många glas vin. Men bortom allt det fanns något nytt något okänt. Som om jag helt plötsligt fått tillgång till en helt ny del av mig. Jag berättade flera gånger de första dagarna; "Jag känner inte igen mig själv."  

Jag vaknade upp efter min stroke till synes oskadd. Har bara en liten, liten motorisk nedsättning i tungan. Utöver det är det baaraaa hjärntrötthet, nedstämdhet, ljudkänslighet, koncentrationssvårighet, stresskänslighet och mitt arbetsminne som inte är som det ska. Så gott som frisk, tycker jag. Men jag är är så himla trött. Obeskrivligt trött. Sover som om jag vore medvetslös de första nätterna och sover flera gånger om dan. Sover stilla och drömlöst. Jag tänker att inom ett par dagar, när jag sovit klart så kommer detta vara över och jag får åka hem. Jag sover aldrig klart. Tvärtom jag blir bara tröttare och tröttare. Jag känner inte igen mig själv.

Så kommer dagen då jag sovit klart. Jag byter sömnen mot ångest och rädsla. Jag är så fruktansvärt rädd för att sova, tänk om jag aldrig vaknar. När jag väl sover drömmer jag mardrömmar som skrämmer mig, på riktigt. Jag är rädd för att få en stroke igen. Jag är rädd att det ska hända mina barn något. Jag är rädd att jag inte har förmågan att hjälpa mina barn om det skulle hända något. Jag är rädd att jag aldrig blir mig själv igen. Jag är rädd för jag vet inte längre vem jag är. Jag är rädd för att Tobias ska lämna mig, han som är min enda fasta punkt av trygghet. Jag är rädd för att jag aldrig ska klara av att komma tillbaka till mitt arbete, vet inte ens om jag vill och det skrämmer mig lika mycket. Jag känner inte igen mig själv.

Begreppet "komma tillbaka" följer mig, eller förföljer mig. Vi pratar hela tiden om att jag ska komma tillbaka. Tillbaka till vaddå? Hur vet man när man är framme? Vad är det som personifierar mig själv? Om jag börjar med att beskriva mig själv så borde jag se målet och vägen dit mycket tydligare. Ett av mina starkaste karaktärsdrag är att jag i alla lägen skall klara mig själv och jag har oerhört svårt att be om hjälp. Ett annat är att jag enbart sätter värde på det jag gör och inte den jag är. För att då öka mitt eget värde måste jag hela tiden prestera, mera. Jag ägnar större delen av mitt liv att bevisa för mig själv att jag är bra genom att höja insatsen på mitt värde, alltså min prestation. Så händer något och hela mitt liv blir omkullkastat. Jag befinner mig i en situation där jag är tvungen att få och be om hjälp. Jag kan inte prestera alls på den nivå jag är van vid och anser normalt. Och nu ska jag alltså kämpa för att "komma tillbaka"? Genom att utsätta mig för det som jag har som absolut svårast att göra/vara... Men jag vet inte heller om det är så eftersträvansvärt att komma tillbaka till att vara och leva som Marie, innan stroken. Vad är målet, vad ska jag komma tillbaka till. Jag känner inte igen mig själv.