nytt CV

Idag är det ett år sedan jag gick hem på föräldraledighet. Upplevde att jag under det sista året utvecklats positivt på jobbet och det gav mig mersmak. Då, var jag ivrig och hungrig, noga med att berätta för mina kollegor och chefer om mina ambitioner och löften om att snart vara tillbaka. Min första kontakt med min chef efter att Vera föddes handlade om ett nytt jobberbjudande. Jag skulle få, precis det jag ville, mer ansvar och större utmaningar. Tjänsten innebar "ett 100% engagemang" och jag hörde mellan raderna att det innebar mer än heltid. Jag var hungrig, överväldigad av denna möjlighet, min chans att "bli nåt". Kliva in i ledningsgrupp, ha VD som närmste chef, personalansvar och operativt ansvarig för ett spännande område. Jag kände mig laddad och beredd inför denna utmaning. I samma stund som jag skrev på kontraktet så gjorde vi också ett avtal jag och Tobias, kommande tid så skulle jag få satsa på jobbet och han ta ett större ansvar för familjen med hämtning, lämning, middagslagning osv.

Nu är det en månad sedan jag skulle ha börjat denna tjänst som Informationschef. Ironiskt nog är det just hantering av information som är min absolut största akilleshäl efter stroken. Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden och jobbet. Det känns så oerhört långt bort. Näst intill omöjligt.

Hur kan det komma sig att denna stroke attackerat de egenskaper som tidigare varit mina främsta egenskaper? Skulle jag skriva om mitt CV efter min nuvarande kapacitet så skulle jag aldrig någonsin anställa mig själv.
- Hanterar inte stress.
- Klarar inte av att möta många/nya människor
- Svårt att läsa och hantera information
- Dåligt arbetsminne
- Långsam
- Klarar inte många bollar i luften, tappar de flesta.
- Litet tålamod
- Måste ha tydliga rutiner, klarar inte nya situationer. (typ att det ringer i telefonen)
- Klarar inte att arbeta mot deadlines.
- Rätt osocial.

Jag vet inte hur det kommer bli, vet inte ens vad jag vill. Om jag skulle få välja precis just nu, hade två dörrar framför mig, bakom den ena finns livet utan stroke med nya jobbet och allt vad det innebär och bakom den andra finns verkligheten som den ser ut just nu. Så vet jag inte vad jag skulle välja. Det gör mig lika förvirrad som ledsen. Jag vill ha kakan och äta den samtidigt. Jag vill arbeta med spännande och för mig utvecklande saker. Samtidigt som jag precis just nu inte skulle kunna tänka mig att göra avkall på familjen. Flickorna har bara en barndom och den vill jag inte missa i jakten på att "bli nåt". När dom är i tonåren så har jag fortfarande minst 20 år kvar av mitt arbetsliv.

Tankarna på jobbet och framtiden känns oerhört skrämmande, jag har fullt upp med att acceptera mig själv som den person jag är nu. Att lägga på det professionella perspektivet, vem jag är i arbetslivet, det mäktar jag inte riktigt med att tänka på ännu. Ändå så knackar det på dörren. Försäkringskassan och min arbetsgivare är naturligtvis ivriga att ta reda på när jag är redo. Dom får knacka en stund till.

På mitt nya CV kan jag i alla fall skriva att jag kan kratta, springa, sova, städa, tvätta, duscha, vila, mysa, laga mat, pussas och kramas.