När jag blev sjuk så lovade jag mig själv att aldrig glömma, hur det är att vara just sjuk. En av de stora lärdomarna skulle ju vara att inte ta något för givet och både vara tacksam och känna tacksamhet inför de stunder som livet ler emot mig.
Sedan kom dagarna då jag kunde lura mig själv att tro att stroken aldrig hade hänt. Dagarna som fylldes och framtidstro, energi och glädje. Inte sjutton satt jag då och tänkte: "gläds nu, för du vet ju hur illa det kan vara!" Tvärtom så kändes det sundast att faktiskt inte alls titta bakåt utan bara titta framåt.
Det är med stor förvåning som jag blir så förvånad över hur illa jag mår just nu. Och hur kunde jag glömma så fort? Det är bara några månader sedan. Ändå står vi här, både jag och Tobias, handfallna inför rådande situation. Vi hade ju båda börjat räkna med att jag ingår i vardagens alla små och stora bestyr.
Om min stroke skulle kunna tala så är det nog precis den vill säga. Glöm mig inte, jag ska nog visa dig hur illa det kan vara. Jag har återigen fått en påminnelse om att inte ta något för givet. Att vara tacksam. Ska försöka komma ihåg det i fortsättningen.
Oj, har läst genom stora delar är av din blogg och du har verkligen sätt ord på hur jag upplevt det också. Fick en stroke för lite över två månader sedan och som du säger - från att susa fram i 150 till epatraktor.
SvaraRaderaSer att dina inlägg upphört.
Hoppas allt är så bra som det kan vara