Positiv förnekelse.

Under ett par månader, sedan mitt senaste inlägg har jag successivt mått bättre och bättre. Samtidigt som jag också mår bättre så har jag även utvecklat ett skydd mot det mörka, jobbiga. Det skyddet kan vi kalla för positiv förnekelse. Det är i längden ganska tröttsamt att vara sjuk. När jag till sist hade orken att ta mig till fler arenor såsom Ica, förskolan eller en sväng in på HM så var jag väldigt snabb att kliva in i denna tillvaro av positiv förnekelse. Jag har med ett stort leende på mina läppar berättat att: 
"Visst har det varit jobbigt, men jag har klarat mig bra, mår sååå mycket bättre nu!"
"Har lärt mig så mycket av detta, är tacksam inför livet stora utmaningar eftersom jag NU mår så bra."

Omgivningen har köpt mitt budskap, det fanns aldrig någon anledning att misstro. Jag visade upp en glad och positiv Marie och ska inte säga annat än att jag också var glad och positiv. Men. Långt där inne finns något som säger mig att det här är inte OK. Att jag nog kanske inte mår så bra som jag framställer mig själv. En klocka djupt inom mig som ringer och ringer, jag låtsas inte höra. Istället fyller jag mina dagar på samma sätt som jag gjort tidigare. Kanske till och med ännu mer. Frenetiskt och med massor av energi så aktiverar jag mig. Som om jag ska ta igen för alla månader jag inte orkat. Eller för att dölja för mig själv att jag inte riktigt orkar. Vissa dagar har jag kraschat men aldrig tillräckligt hårt eller länge för att jag ska stanna upp.

Mitt dåliga samvete att vara andra en belastning, att vara en dålig mamma, dålig fru är min starkaste drivkraft. Tänk om Olivias första minnen av mig skulle vara att jag säger: "Nej, Olivia, jag orkar inte"
Den skräcken. Så jag pressar lite till. Ler en liten stund till. Ibland är det alldeles äkta. De stunder är fantastiska. Ibland känns det fruktansvärt, när hela bröstet ringer av klockor som säger att det är fel.

Till slut sitter jag i en karusell som inte går att stanna. Jag ber lite ynkligt om lov att få kliva av men aldrig tillräckligt högt för att någon ska höra. Stundvis är det dessutom så kul att åka karusell att jag ber om högre fart. Med ett leende såklart. Och klockorna ringer i bröstet.

Jag får en kick av att vara "normal" och liksom en drogberoende kan jag inte sluta tänka på min kickar eller längta till nästa gång. Jag börjar "knarka vardagen".
Att hämta, lämna på förskolan, handla mat, laga mat, umgås med vänner, köra bil, vara på stranden, äta på restaurang. Wow, vilken kick! Jag är ju en supermänniska.

Så ringer klockorna och jag ber om att få stiga av.

Jag gör planer, bokar resor, bjuder på middag, lyssnar på musik och dansar med barnen, åker på middag, dansar.

Så plötsligt ser jag karusellen snurra vidare utan mig. Avkastad. Jag ligger på marken, precis på den platsen jag var innan jag började åka karusell. Utan leende, utan ork, utan kraft, utan förnekelse. Här är jag, Marie. Jag har slutat leva men försöker överleva min stroke.