Olivia är sjuk med feber och jag får utrymme att briljera som mamma. Att vila och sova med henne, det är något jag kan. Vi låg tätt intill, länge och bara strök varandra på kinden. Härligt. Ett sådant dygn och jag upptäcker att jag har ganska bra med energi. Såpass att jag idag valde att bläddra igenom DN med ett försök att faktiskt läsa en eller två intressanta artiklar. Senare på eftermiddagen så gick vi en promenad förbi Ica och på väg dit säger jag med entusiasm att om alla dagar vore så här kommer jag lätt kunna börja jobba i juni. I min iver av att må så bra så valde jag dessutom att följa med in på Ica. Stoooort misstag. Efter mindre än två minuter så hastade jag genomsvettig och vimmelkantig ut ur butiken. Promenaden hem var fruktansvärd. Både det att jag mår så fysiskt dåligt av hjärntröttheten men också alla känslor som bubblar. Varför fick inte den här dagen vara en bra dag? Varför skulle jag med in? Varför klarar jag inte ens två minuter på Ica? Väl hemma så blev det vila och jag är tillbaka lika trött och slut med dåligt humör och med väldigt lite tålamod. Positivt är väl att jag märker att jag snabbare kommer till en nivå som är uthärdlig. Såpass att jag tom orkar skriva detta..
söndag 22 april 2012
lördag 21 april 2012
vill bara sova.
Helgen som var och veckan som gått har blandats med framgångar och bakslag. Har nu passerat tre månader och jag inser bittert att resan är mycket längre än jag hela tiden velat tro. Jag är så oerhört trött. Är dessutom väldigt trött på att vara trött. En framgång är väl att jag har mindre ångest.. har bytt den mot likgiltig trötthet vilket nästan är ännu värre. Ångesten tvingade mig att prestera, att kliva upp, att bevisa att jag minsann kan. Den likgiltiga tröttheten låter mig ligga kvar i sängen, låter mig lyssna på liv och rörelse för att sedan låta mig somna om. Jag känner mig så väldigt tung och trött och vet inte vad som skall få mig upp på benen egentligen.
Trots detta har jag haft en fullspäckad vecka, har varit hos logopeden, utvecklingssamtal på förskolan och faktiskt även en kväll med en god vän. Eller vänta, det kanske är precis just därför jag varit så trött. För att jag haft tre möten utanför hemmet...
Vissa dagar har jag "tur", det är det dagar som Olivia vill sova på eftermiddagen då kan jag matcha min sömn med bägge barnens vila.. Det innebär nämligen att jag kan, efter att klivit upp vid 08.30, få min första vila vid 09.30, min andra vila vid 12.30, min tredje vila vid 14.30. (kanske få mig några minuter innan middagen) Sedan är det en lång kamp till det är dags för läggning 19.30. Då kan jag unna mig att ligga kvar lite extra för att sedan bara kliva upp och säga godnatt till Tobias och vara i säng vid 21.00. Dessa dagar är dom bästa men ändå inte tillräckligt. Vill bara sova.
Trots detta har jag haft en fullspäckad vecka, har varit hos logopeden, utvecklingssamtal på förskolan och faktiskt även en kväll med en god vän. Eller vänta, det kanske är precis just därför jag varit så trött. För att jag haft tre möten utanför hemmet...
Vissa dagar har jag "tur", det är det dagar som Olivia vill sova på eftermiddagen då kan jag matcha min sömn med bägge barnens vila.. Det innebär nämligen att jag kan, efter att klivit upp vid 08.30, få min första vila vid 09.30, min andra vila vid 12.30, min tredje vila vid 14.30. (kanske få mig några minuter innan middagen) Sedan är det en lång kamp till det är dags för läggning 19.30. Då kan jag unna mig att ligga kvar lite extra för att sedan bara kliva upp och säga godnatt till Tobias och vara i säng vid 21.00. Dessa dagar är dom bästa men ändå inte tillräckligt. Vill bara sova.
lördag 14 april 2012
Jag springer.
Har alltid haft en dröm om att kunna springa. Kunna dra på sig dojjorna och ta en liten löptur. Jag är inte en sån person. Jag gillar att träna men jag gillar adrenalin och kickar. Löpning har aldrig framkallat sådana känslor hos mig varpå jag aldrig gett löpningen någon rättvis chans. Nu har jag tyvärr hamnat i en situation där den träningsform jag tidigare ägnat mig åt, Body Jam, inte är kompatibelt med min stroke. Jag måste helt enkelt hitta nya vägar för träning och motion. Situationen kändes dessutom lite akut eftersom det händer massor med en kropp som ändå varit hyffsat aktiv men som läggs i träda under flera månader. Det är inte kul att bära på denna tunga, tröga, onda kropp.
Har en god vän som varit med om en liknande situation som mig själv. Han sa att när han fick sin stroke gjorde han ett av sina största livsval, nu går träning, vila, kost och familj i första rum. Alltid. Men det gäller att bestämma sig, för hur man vill ha sin framtid. Tyvärr ser man träning som något man ska börja med och göra ett tag för att sedan få återgå till sitt vanliga liv. Att välja ha ett aktivt liv (oavsett om det är genom löpning eller något annat) är ett livslångt val.
Med de orden och med honom som stöd och inspiration så har jag nu bestämt mig för att jag vill och ska leva ett aktivt liv, ett hållbart liv, så jag håller hela långa livet. Så föll det sig att jag utmanade min vän som så påpassligt säger att alla kan springa (men där bittersura Marie säger, nähä, inte jag.), vi ska få mig att kunna springa en mil. Det är mitt första mål.
Allt enligt klassisk öststatspedagogik, han sätter upp förhållningsregler och scheman, jag lyder, han berömmer och skäller. Efter åtta löppass som bestått mest av lufsande och promenader så kunde jag plötsligt springa, säger det igen, SPRINGA 5 kilometer.
Att mina löprundor överhuvudtaget är möjliga att genomföra är för mig helt obegripligt. Det är lättare att springa än att tex promenera. Blir inte alls lika hjärntrött av löpning, kanske för att jag inte kan samla på mig en massa intryck utan måste fokusera på andning. Löpningen är ju dessutom lätt ångestdämpande varpå jag faktiskt känner mig gladare och hör och häpna...hoppfull efter ett genomfört löppass. Dessutom så fungerar löpningen bättre som återhämtning än vila. När jag lägger mig ned så kommer nästan alltid ångesten som ett brev på posten så vilan blev ingen vila utan bara en ytterligare jobbig situation. Med löpningen är det annorlunda, den ger mig energi. Efter varje genomförd löptur så längtar jag till nästa pass, drömmer och fantiserar om olika sträckor och platser att springa på. Jag är bara i början, fortfarande trevande. En entusiastisk nybörjare. Men så härligt att vara entusiastisk och så härligt att få vara dålig på nåt för att jag aldrig gjort det förr inte för att jag har en nedsättning på grund av stroken.
Jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han inspirerar, skäller, utmanar och hjälper mig. Tror banne mig han i detta nu, räddar livet på mig.
Har en god vän som varit med om en liknande situation som mig själv. Han sa att när han fick sin stroke gjorde han ett av sina största livsval, nu går träning, vila, kost och familj i första rum. Alltid. Men det gäller att bestämma sig, för hur man vill ha sin framtid. Tyvärr ser man träning som något man ska börja med och göra ett tag för att sedan få återgå till sitt vanliga liv. Att välja ha ett aktivt liv (oavsett om det är genom löpning eller något annat) är ett livslångt val.
Med de orden och med honom som stöd och inspiration så har jag nu bestämt mig för att jag vill och ska leva ett aktivt liv, ett hållbart liv, så jag håller hela långa livet. Så föll det sig att jag utmanade min vän som så påpassligt säger att alla kan springa (men där bittersura Marie säger, nähä, inte jag.), vi ska få mig att kunna springa en mil. Det är mitt första mål.
Allt enligt klassisk öststatspedagogik, han sätter upp förhållningsregler och scheman, jag lyder, han berömmer och skäller. Efter åtta löppass som bestått mest av lufsande och promenader så kunde jag plötsligt springa, säger det igen, SPRINGA 5 kilometer.
Att mina löprundor överhuvudtaget är möjliga att genomföra är för mig helt obegripligt. Det är lättare att springa än att tex promenera. Blir inte alls lika hjärntrött av löpning, kanske för att jag inte kan samla på mig en massa intryck utan måste fokusera på andning. Löpningen är ju dessutom lätt ångestdämpande varpå jag faktiskt känner mig gladare och hör och häpna...hoppfull efter ett genomfört löppass. Dessutom så fungerar löpningen bättre som återhämtning än vila. När jag lägger mig ned så kommer nästan alltid ångesten som ett brev på posten så vilan blev ingen vila utan bara en ytterligare jobbig situation. Med löpningen är det annorlunda, den ger mig energi. Efter varje genomförd löptur så längtar jag till nästa pass, drömmer och fantiserar om olika sträckor och platser att springa på. Jag är bara i början, fortfarande trevande. En entusiastisk nybörjare. Men så härligt att vara entusiastisk och så härligt att få vara dålig på nåt för att jag aldrig gjort det förr inte för att jag har en nedsättning på grund av stroken.
Jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han inspirerar, skäller, utmanar och hjälper mig. Tror banne mig han i detta nu, räddar livet på mig.
torsdag 12 april 2012
rannsakan.
Dags för lite självrannsakan. Det är så himla lätt och fastna i bitterhet och förtvivlan så jag behöver lite fakta att ta ställning till.
Det är nu snart tre månader sedan S-Day, då hade vi precis hunnit stöka undan julen och nu har redan våren tittat fram och påsken är förbi. Minuter, dagar och månader har flutit förbi. En tid av smärta och sorg men också av mycket tacksamhet och glädje. Har nog aldrig under tre månader upplevt så mycket känslor.
Jag minns min första promenad utomhus, 200m runt parkeringen på sjukhuset. Varje steg var ett inferno av intryck och jag kände mig nedbruten när jag kom tillbaka till rummet. Grät och översköljdes av känslan att jag inte kände igen mig själv. Nu när jag skriver detta, har jag precis kommit tillbaka från en löptur runt Järved på 4,5 km. Jag har aldrig tidigare i mitt liv lyckats springa längre än två kilometer så för mig är detta en stor seger.
Jag minns min första middag hemma. Mamma hade gjort sig för och bjöd på förrätt och varmrätt, det var så plågsamt och jobbigt. Maten växte i munnen och jag kunde inte för mitt liv förstå varför alla skrek och slamrade så mycket. Middagen slutade med att jag fick lägga mig i ett tyst och mörkt rum med tårar som trillade. Orkade inte mycket. Under påsken var vi hemma hos mamma på Påskmiddag, hela familjen, 13 personer. Den här gången var vi mer förberedda och smarta. Jag anlände sist, väntade till alla satt sig och fått mat innan jag satte mig till bords. Vilade mellan rätterna och kunde på så sätt hålla ut i tre timmar. Maten minns jag inte hur den smakade men jag var med, hela jag var med. Jag kunde bitvis lyssna och delta i samtalen. Jag fick betala för kalaset, det kostade mig två dagar av utmattning och trötthet. Jag blev typ bakis i två dar. Men det var det ju värt.
Jag minns första gången jag träffade båda min barn samtidigt. Ungefär fem minuter klarade jag av att vistas i samma rum som mina små änglar, sedan tog det stopp. Behövde gå undan för återhämtning som bara gav mig ångest för att sedan komma tillbaka och misslyckas igen. Sorgen över att inte kunna ta ansvar eller delta utan bara passivt vara bredvid var så påtaglig och färgade hela upplevelsen. Jag kunde inte njuta av de stunder jag fick med mina barn. I förrgår låg jag och läste och sjöng för Olivia i en hel halvtimme. Dagen innan det var jag själv med Vera i fyra timmar. Säger inte att det var lätt men det gick. Och framförallt jag njuter.
Livet är bättre, mycket bättre, jag mår bättre. Allt beror bara på vad man jämför med.
Det är nu snart tre månader sedan S-Day, då hade vi precis hunnit stöka undan julen och nu har redan våren tittat fram och påsken är förbi. Minuter, dagar och månader har flutit förbi. En tid av smärta och sorg men också av mycket tacksamhet och glädje. Har nog aldrig under tre månader upplevt så mycket känslor.
Jag minns min första promenad utomhus, 200m runt parkeringen på sjukhuset. Varje steg var ett inferno av intryck och jag kände mig nedbruten när jag kom tillbaka till rummet. Grät och översköljdes av känslan att jag inte kände igen mig själv. Nu när jag skriver detta, har jag precis kommit tillbaka från en löptur runt Järved på 4,5 km. Jag har aldrig tidigare i mitt liv lyckats springa längre än två kilometer så för mig är detta en stor seger.
Jag minns min första middag hemma. Mamma hade gjort sig för och bjöd på förrätt och varmrätt, det var så plågsamt och jobbigt. Maten växte i munnen och jag kunde inte för mitt liv förstå varför alla skrek och slamrade så mycket. Middagen slutade med att jag fick lägga mig i ett tyst och mörkt rum med tårar som trillade. Orkade inte mycket. Under påsken var vi hemma hos mamma på Påskmiddag, hela familjen, 13 personer. Den här gången var vi mer förberedda och smarta. Jag anlände sist, väntade till alla satt sig och fått mat innan jag satte mig till bords. Vilade mellan rätterna och kunde på så sätt hålla ut i tre timmar. Maten minns jag inte hur den smakade men jag var med, hela jag var med. Jag kunde bitvis lyssna och delta i samtalen. Jag fick betala för kalaset, det kostade mig två dagar av utmattning och trötthet. Jag blev typ bakis i två dar. Men det var det ju värt.
Jag minns första gången jag träffade båda min barn samtidigt. Ungefär fem minuter klarade jag av att vistas i samma rum som mina små änglar, sedan tog det stopp. Behövde gå undan för återhämtning som bara gav mig ångest för att sedan komma tillbaka och misslyckas igen. Sorgen över att inte kunna ta ansvar eller delta utan bara passivt vara bredvid var så påtaglig och färgade hela upplevelsen. Jag kunde inte njuta av de stunder jag fick med mina barn. I förrgår låg jag och läste och sjöng för Olivia i en hel halvtimme. Dagen innan det var jag själv med Vera i fyra timmar. Säger inte att det var lätt men det gick. Och framförallt jag njuter.
Livet är bättre, mycket bättre, jag mår bättre. Allt beror bara på vad man jämför med.
söndag 1 april 2012
Målar.
Jag tog en paus. Åkte till Aspliden. Jag, alla mina känslor, min jävla hjärna och massor med målargrejer samsades om utrymmet i det tysta huset i den tysta lilla byn. På inrådan av Tobias så provade jag för första gången på att måla. Alltså måla på riktigt, tavlor. Det var väldigt spännande och kändes som en härlig kontrast att genom färg och form kommunicera det som rymmer min själ. Min käre bror, Mattias frågade lite skojsamt om all den svarta färgen tog slut. Det hade ju på något sätt varit enkelt om det var så, att det var vitt eller svart. Det är ju ändå det som är så häftigt, att det svarta och det vita inom oss består av så mycket färg, att varje ingrediens är på nåt sätt en färgsprakande explosion. Vilken färg har till exempel tröttheten, kärleken, missunnsamhet, glädje, energi, hunger....
Hursom, jag blev för stunden lite lätt förälskad och kände mig mycket positiv till min situation och framtiden. Sen kom jag hem. Då upptäckte jag att sömn och energi inte går att ackumulera. Efter ett par timmar med klängig Vera, trotsig Olivia och något sliten Tobias så var bakslaget om möjligt värre än jag förväntat mig. Att jag dessutom trodde för ett ögonblick att livet var som vanligt igen, gick och hälsade på vänner, var i en butik osv. gjorde att resterande vecka har varit en kamp. Nu sitter jag här i mitt fängelse och väntar på att mitt straff ska kortas något och att jag snart ska få koma ut i friheten.
Hursom, jag blev för stunden lite lätt förälskad och kände mig mycket positiv till min situation och framtiden. Sen kom jag hem. Då upptäckte jag att sömn och energi inte går att ackumulera. Efter ett par timmar med klängig Vera, trotsig Olivia och något sliten Tobias så var bakslaget om möjligt värre än jag förväntat mig. Att jag dessutom trodde för ett ögonblick att livet var som vanligt igen, gick och hälsade på vänner, var i en butik osv. gjorde att resterande vecka har varit en kamp. Nu sitter jag här i mitt fängelse och väntar på att mitt straff ska kortas något och att jag snart ska få koma ut i friheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)