Vi har köpt en whiteboard. Ritat dit veckans alla dagar och i färgglada färger skriver vi upp allt som skall hända under en vecka. Där kan man läsa om veckans middagar, sjukhusbesök, sagostunder, löprundor och umgänge med vänner. Det är det bästa rehabverktyg jag skaffat.
Tidigare när jag inte orkade mycket så inväntade vi stunder av energi och bestämde där och då hur vi skulle använda den. "Nu mår jag bra, ska vi gå till lekparken?"
Numer finns det en viss mängd energi att räkna med men vi har inte hittat ett bra sätt för att fördela detta eller heller prioritera. Jag famlade i mörker och hamnade ofta i ångest och frustration.
Att varje morgon vakna med ett tomt blad. Känna efter. Hur mår jag? Vad orkar jag idag? Vad vill jag idag?
Och sedan knyta samman det med barnens och Tobias behov. Frågorna, alltid dessa frågor.
Vad ska vi göra idag?
Vad ska vi äta idag?
Vem ska göra vad?
Frågorna leder till beslut och processen kring varje beslut är så energikrävande att när vi väl landat i vad vi faktiskt ska göra har jag ingen energi kvar, varje dag. Bara enormt mycket stress och ångest.
Blir så stressad av alla dessa beslut som skall tas att jag i det närmaste får panik. Säger till Tobias att jag inte klarar det här sättet att leva. Han tittar till en början oförstående på mig. Undrar hur det kommer sig att jag blir stressad, dagarna är ju tomma, vi planerar ju aldrig något.
Efter många samtal försöker vi tillsammans förstå. Försöker hitta verktygen för att skapa struktur och ordning i min kaosartade hjärna. Så kom vi på detta som sagts "det man skriver ner, behöver man inte behålla i huvudet". Det kanske är rätta vägen för att skapa lite lugn och ro i mig. Jag som aldrig ens skrivit kom-ihåg-lappar eller minnesanteckningar. Har alltid förlitat mig på mitt goda minne.
Det är helt klart värt ett försök. En whiteboard inhandlades och veckoplaneringen har tagit form. Vi planerar in alla veckans måltider, träningstillfällen, tvätt och städning mm. mm. Naturligtvis så kommer det stunder då jag inte mår bra och vi måste stryka något, omprioritera. Men det är så mycket lättare att göra det när man har något konkret att förhålla sig till. Hela grejen med veckoplanering och struktur är så olikt mig. Eller vänta, hela grejen med nedskriven och synliggjord veckoplanering och struktur är så olikt mig. Tidigare har det tagit plats i mitt huvud och nu skriver vi ned och gemensamt beslutar och prioriterar. Nu finns det plats över i mitt huvud och jag kan faktiskt ägna min energi åt mer rätt saker.
tisdag 23 oktober 2012
torsdag 18 oktober 2012
Min hjärna är en epa-traktor
Har varit på återbesök i Härnösand och vi pratar om framtiden. Det känns verkligen som ett enormt framsteg. Hittills så har samtalen mest handlat om hur jag ska klara livet och vardagen här och nu, men för första gången så laborerade vi med tanken att jag ska börja arbetsträna och ta första steget ifrån en sjukskrivning.
Samtidigt som jag mår bättre så upplever jag också att tillvaron blir tuffare och tuffare. Tidigare begränsade min hjärntrötthet mig redan innan jag ens försökte mig på vissa aktiviteter, jag kunde helt enkelt inte genomföra vissa saker. Numer kan jag göra en hel del, men inte många saker på en gång eller för komplicerade och avancerade saker. Men eftersom det inte visar sig förrän efteråt så är det oerhört svårt att hitta balans och skapa luft och utrymme. Sedan ska min energi vara förenlig med min vilja och min egen och andras förväntningar.
Eftersom jag har väldigt svårt att hitta denna balans i min nuvarande situation så är det med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot tiden då jag ska lägga till ytterligare en pusselbit i livet - arbete.
Jag känner redan nu att jag tankemässigt börjat processen att komma tillbaka till jobbet, det känns kul och spännande. Jag märker att idéer kring projekt och utvecklingsmöjligheter kring mina arbetsuppgifter börjar ta form, känner mig hungrig och lite ivrig. Men jag vet också att detta är min största fiende, min hunger och iver är det som som sätter stopp för så mycket redan nu. Min vilja att göra mer ger bara konsekvensen att jag orkar mindre. Jag är som en ombyggd bil, degraderad till en epa-traktor. Min hjärna är en motor som hade kapacitet att köra 150 km/h men kan nu bara köra 30 km/h, men jag agerar fortfarande som att jag har den snabba motorn. Det gör att jag får jobba otroligt hårt för att komma upp i dessa hastigheter och väldigt ofta blir jag utmattad och måste vila mig i form innan jag kan köra igen.
En sådan arbetskraft är det något att ha?
Samtidigt som jag mår bättre så upplever jag också att tillvaron blir tuffare och tuffare. Tidigare begränsade min hjärntrötthet mig redan innan jag ens försökte mig på vissa aktiviteter, jag kunde helt enkelt inte genomföra vissa saker. Numer kan jag göra en hel del, men inte många saker på en gång eller för komplicerade och avancerade saker. Men eftersom det inte visar sig förrän efteråt så är det oerhört svårt att hitta balans och skapa luft och utrymme. Sedan ska min energi vara förenlig med min vilja och min egen och andras förväntningar.
Eftersom jag har väldigt svårt att hitta denna balans i min nuvarande situation så är det med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot tiden då jag ska lägga till ytterligare en pusselbit i livet - arbete.
Jag känner redan nu att jag tankemässigt börjat processen att komma tillbaka till jobbet, det känns kul och spännande. Jag märker att idéer kring projekt och utvecklingsmöjligheter kring mina arbetsuppgifter börjar ta form, känner mig hungrig och lite ivrig. Men jag vet också att detta är min största fiende, min hunger och iver är det som som sätter stopp för så mycket redan nu. Min vilja att göra mer ger bara konsekvensen att jag orkar mindre. Jag är som en ombyggd bil, degraderad till en epa-traktor. Min hjärna är en motor som hade kapacitet att köra 150 km/h men kan nu bara köra 30 km/h, men jag agerar fortfarande som att jag har den snabba motorn. Det gör att jag får jobba otroligt hårt för att komma upp i dessa hastigheter och väldigt ofta blir jag utmattad och måste vila mig i form innan jag kan köra igen.
En sådan arbetskraft är det något att ha?
onsdag 12 september 2012
Hur kunde jag glömma?
När jag blev sjuk så lovade jag mig själv att aldrig glömma, hur det är att vara just sjuk. En av de stora lärdomarna skulle ju vara att inte ta något för givet och både vara tacksam och känna tacksamhet inför de stunder som livet ler emot mig.
Sedan kom dagarna då jag kunde lura mig själv att tro att stroken aldrig hade hänt. Dagarna som fylldes och framtidstro, energi och glädje. Inte sjutton satt jag då och tänkte: "gläds nu, för du vet ju hur illa det kan vara!" Tvärtom så kändes det sundast att faktiskt inte alls titta bakåt utan bara titta framåt.
Det är med stor förvåning som jag blir så förvånad över hur illa jag mår just nu. Och hur kunde jag glömma så fort? Det är bara några månader sedan. Ändå står vi här, både jag och Tobias, handfallna inför rådande situation. Vi hade ju båda börjat räkna med att jag ingår i vardagens alla små och stora bestyr.
Om min stroke skulle kunna tala så är det nog precis den vill säga. Glöm mig inte, jag ska nog visa dig hur illa det kan vara. Jag har återigen fått en påminnelse om att inte ta något för givet. Att vara tacksam. Ska försöka komma ihåg det i fortsättningen.
Sedan kom dagarna då jag kunde lura mig själv att tro att stroken aldrig hade hänt. Dagarna som fylldes och framtidstro, energi och glädje. Inte sjutton satt jag då och tänkte: "gläds nu, för du vet ju hur illa det kan vara!" Tvärtom så kändes det sundast att faktiskt inte alls titta bakåt utan bara titta framåt.
Det är med stor förvåning som jag blir så förvånad över hur illa jag mår just nu. Och hur kunde jag glömma så fort? Det är bara några månader sedan. Ändå står vi här, både jag och Tobias, handfallna inför rådande situation. Vi hade ju båda börjat räkna med att jag ingår i vardagens alla små och stora bestyr.
Om min stroke skulle kunna tala så är det nog precis den vill säga. Glöm mig inte, jag ska nog visa dig hur illa det kan vara. Jag har återigen fått en påminnelse om att inte ta något för givet. Att vara tacksam. Ska försöka komma ihåg det i fortsättningen.
måndag 10 september 2012
Positiv förnekelse.
Under ett par månader, sedan mitt senaste inlägg har jag successivt mått bättre och bättre. Samtidigt som jag också mår bättre så har jag även utvecklat ett skydd mot det mörka, jobbiga. Det skyddet kan vi kalla för positiv förnekelse. Det är i längden ganska tröttsamt att vara sjuk. När jag till sist hade orken att ta mig till fler arenor såsom Ica, förskolan eller en sväng in på HM så var jag väldigt snabb att kliva in i denna tillvaro av positiv förnekelse. Jag har med ett stort leende på mina läppar berättat att:
"Visst har det varit jobbigt, men jag har klarat mig bra, mår sååå mycket bättre nu!"
"Har lärt mig så mycket av detta, är tacksam inför livet stora utmaningar eftersom jag NU mår så bra."
Omgivningen har köpt mitt budskap, det fanns aldrig någon anledning att misstro. Jag visade upp en glad och positiv Marie och ska inte säga annat än att jag också var glad och positiv. Men. Långt där inne finns något som säger mig att det här är inte OK. Att jag nog kanske inte mår så bra som jag framställer mig själv. En klocka djupt inom mig som ringer och ringer, jag låtsas inte höra. Istället fyller jag mina dagar på samma sätt som jag gjort tidigare. Kanske till och med ännu mer. Frenetiskt och med massor av energi så aktiverar jag mig. Som om jag ska ta igen för alla månader jag inte orkat. Eller för att dölja för mig själv att jag inte riktigt orkar. Vissa dagar har jag kraschat men aldrig tillräckligt hårt eller länge för att jag ska stanna upp.
Mitt dåliga samvete att vara andra en belastning, att vara en dålig mamma, dålig fru är min starkaste drivkraft. Tänk om Olivias första minnen av mig skulle vara att jag säger: "Nej, Olivia, jag orkar inte"
Den skräcken. Så jag pressar lite till. Ler en liten stund till. Ibland är det alldeles äkta. De stunder är fantastiska. Ibland känns det fruktansvärt, när hela bröstet ringer av klockor som säger att det är fel.
Till slut sitter jag i en karusell som inte går att stanna. Jag ber lite ynkligt om lov att få kliva av men aldrig tillräckligt högt för att någon ska höra. Stundvis är det dessutom så kul att åka karusell att jag ber om högre fart. Med ett leende såklart. Och klockorna ringer i bröstet.
Jag får en kick av att vara "normal" och liksom en drogberoende kan jag inte sluta tänka på min kickar eller längta till nästa gång. Jag börjar "knarka vardagen".
Att hämta, lämna på förskolan, handla mat, laga mat, umgås med vänner, köra bil, vara på stranden, äta på restaurang. Wow, vilken kick! Jag är ju en supermänniska.
Så ringer klockorna och jag ber om att få stiga av.
Jag gör planer, bokar resor, bjuder på middag, lyssnar på musik och dansar med barnen, åker på middag, dansar.
Så plötsligt ser jag karusellen snurra vidare utan mig. Avkastad. Jag ligger på marken, precis på den platsen jag var innan jag började åka karusell. Utan leende, utan ork, utan kraft, utan förnekelse. Här är jag, Marie. Jag har slutat leva men försöker överleva min stroke.
"Visst har det varit jobbigt, men jag har klarat mig bra, mår sååå mycket bättre nu!"
"Har lärt mig så mycket av detta, är tacksam inför livet stora utmaningar eftersom jag NU mår så bra."
Omgivningen har köpt mitt budskap, det fanns aldrig någon anledning att misstro. Jag visade upp en glad och positiv Marie och ska inte säga annat än att jag också var glad och positiv. Men. Långt där inne finns något som säger mig att det här är inte OK. Att jag nog kanske inte mår så bra som jag framställer mig själv. En klocka djupt inom mig som ringer och ringer, jag låtsas inte höra. Istället fyller jag mina dagar på samma sätt som jag gjort tidigare. Kanske till och med ännu mer. Frenetiskt och med massor av energi så aktiverar jag mig. Som om jag ska ta igen för alla månader jag inte orkat. Eller för att dölja för mig själv att jag inte riktigt orkar. Vissa dagar har jag kraschat men aldrig tillräckligt hårt eller länge för att jag ska stanna upp.
Mitt dåliga samvete att vara andra en belastning, att vara en dålig mamma, dålig fru är min starkaste drivkraft. Tänk om Olivias första minnen av mig skulle vara att jag säger: "Nej, Olivia, jag orkar inte"
Den skräcken. Så jag pressar lite till. Ler en liten stund till. Ibland är det alldeles äkta. De stunder är fantastiska. Ibland känns det fruktansvärt, när hela bröstet ringer av klockor som säger att det är fel.
Till slut sitter jag i en karusell som inte går att stanna. Jag ber lite ynkligt om lov att få kliva av men aldrig tillräckligt högt för att någon ska höra. Stundvis är det dessutom så kul att åka karusell att jag ber om högre fart. Med ett leende såklart. Och klockorna ringer i bröstet.
Jag får en kick av att vara "normal" och liksom en drogberoende kan jag inte sluta tänka på min kickar eller längta till nästa gång. Jag börjar "knarka vardagen".
Att hämta, lämna på förskolan, handla mat, laga mat, umgås med vänner, köra bil, vara på stranden, äta på restaurang. Wow, vilken kick! Jag är ju en supermänniska.
Så ringer klockorna och jag ber om att få stiga av.
Jag gör planer, bokar resor, bjuder på middag, lyssnar på musik och dansar med barnen, åker på middag, dansar.
Så plötsligt ser jag karusellen snurra vidare utan mig. Avkastad. Jag ligger på marken, precis på den platsen jag var innan jag började åka karusell. Utan leende, utan ork, utan kraft, utan förnekelse. Här är jag, Marie. Jag har slutat leva men försöker överleva min stroke.
onsdag 16 maj 2012
sömn och vila
Tidigare, alltså innan både stroke och barn så var det under natten jag planerade och strukturerade mitt liv.
För en tid sedan fick Morgan Larsson, P3, frågan inför ett stort programledaruppdrag, hur det kom sig att han var så lugn och varför han inte skrev manus.
Behövs inte, jag har lagt in en beställning till mitt undermedvetna, svarade Morgan.
Precis så har det varit även för mig. Inför möten, konferenser och diverse projekt så har jag helt enkelt lagt in en beställning, sovit om natten och på morgonen under min snooze-tid så har jag behandlat resultatet och förberett mig för dagen. Snooze-tiden på morgonen har varit ca. 30 minuter och livsviktig. Det var då jag detaljplanerade hela min dag. Gjorde mina minnesnoteringar om allt mellan himmel och jord. Får inte glömma ta med mig en röd penna till mötet, skicka grattis sms, köp ingefära, ring tandläkaren. Men också formulerade manus och dagordningar inför jobbuppdrag. Detta system har för mig varit nyckeln till min effektivitet och möjliggjort att hålla min stressnivå väldigt låg. Jag har nämligen haft full kontroll. Vid ändrade förutsättningar så har jag blixtsnabbt kunnat sortera, prioritera om och detaljplanera på nytt.
Mina nätter har således också varit mycket aktiva, jag har nästan alltid sovit väldigt lätt och inte behövt så många timmars sömn. Men däremot har det varit viktigt att sömnen fått vara ostörd. Jag har ju haft fullt upp med att "arbeta" på nätterna.
Allt ändrades när jag blev gravid. Plötsligt så stördes sömnen av krabaten i magen, av halsbränna, av domningar i händer osv. Min sömnrytm förändrades och jag upplevde att jag inte alls hade samma fokus, samma effektivitet om dagarna. I samma sekund som de fötts så har min egen sömn och återhämtning varit sekundär och de små bebisarna styrt hela min tillvaro. Min egen sömn anpassas helt efter den lilla bebisen.Vid minsta knyst eller så har jag varit klarvaken och förberedd på det oväntade. Mitt undermedvetna har varit dålig på att leverera, så planera min tid har jag gjort i vaket tillstånd vilket innebär oändligt många timmar av sömnlöshet. Alla har sovit och jag har legat vaken. Precis när jag somnat så kunde jag bli väckt igen av någon liten, jag klarvaken och så började det hela om igen. Såklart att ens vakna tid blir påverkat av det.
Sedan kom stroken och nu upplever jag något nytt igen. Det här med att ha dödsångest, generell ångest, oro och stress som sovkamrat är verkligen en utmaning. Märker att om jag har gjort något utmanande för hjärnan på kvällen såsom kolla tv, skriva blogginlägg eller liknande så är hjärnan så trött men ändå så uppskruvad att det tar om möjligt ännu längre tid att somna. Mina nätter ser vanligtvis ut så att jag och ångesten brottas ett par timmar innan jag slutligen somnar. Tankar på min egen och andras död och olycka eller min egen otillräcklighet håller mig sällskap. När jag väl somnat kommer mardrömmarna. Oftast så handlar det om jordens undergång, både i liten och stor skala, och att det alltid är mitt fel. Jag är orsaken till det onda. Det brukar väcka mig och hålla mig sömnlös ytterligare en tid. Framåt 5-6 tiden när barnen börjar komma upp ur sin djupsömn då dyker jag ned med full kraft och när familjen vaknar till liv är jag i det närmaste medvetslös. Även fast jag är vaken så är kroppen och huvudet så tungt och fyllt av mörker att det är omöjligt att kliva upp. Med stor portion skuld och dåligt samvete sover jag förbi frukost, lämning på förskolan och lek. När jag väl vaknar till liv så känner jag oftast att natten varit helt meningslös. Jag är tröttare än kvällen innan och tom på energi. Önskar att mitt undermedvetna kunde börja leverera igen, saknar tiden då nätterna var kreativa och energirika.
För en tid sedan fick Morgan Larsson, P3, frågan inför ett stort programledaruppdrag, hur det kom sig att han var så lugn och varför han inte skrev manus.
Behövs inte, jag har lagt in en beställning till mitt undermedvetna, svarade Morgan.
Precis så har det varit även för mig. Inför möten, konferenser och diverse projekt så har jag helt enkelt lagt in en beställning, sovit om natten och på morgonen under min snooze-tid så har jag behandlat resultatet och förberett mig för dagen. Snooze-tiden på morgonen har varit ca. 30 minuter och livsviktig. Det var då jag detaljplanerade hela min dag. Gjorde mina minnesnoteringar om allt mellan himmel och jord. Får inte glömma ta med mig en röd penna till mötet, skicka grattis sms, köp ingefära, ring tandläkaren. Men också formulerade manus och dagordningar inför jobbuppdrag. Detta system har för mig varit nyckeln till min effektivitet och möjliggjort att hålla min stressnivå väldigt låg. Jag har nämligen haft full kontroll. Vid ändrade förutsättningar så har jag blixtsnabbt kunnat sortera, prioritera om och detaljplanera på nytt.
Mina nätter har således också varit mycket aktiva, jag har nästan alltid sovit väldigt lätt och inte behövt så många timmars sömn. Men däremot har det varit viktigt att sömnen fått vara ostörd. Jag har ju haft fullt upp med att "arbeta" på nätterna.
Allt ändrades när jag blev gravid. Plötsligt så stördes sömnen av krabaten i magen, av halsbränna, av domningar i händer osv. Min sömnrytm förändrades och jag upplevde att jag inte alls hade samma fokus, samma effektivitet om dagarna. I samma sekund som de fötts så har min egen sömn och återhämtning varit sekundär och de små bebisarna styrt hela min tillvaro. Min egen sömn anpassas helt efter den lilla bebisen.Vid minsta knyst eller så har jag varit klarvaken och förberedd på det oväntade. Mitt undermedvetna har varit dålig på att leverera, så planera min tid har jag gjort i vaket tillstånd vilket innebär oändligt många timmar av sömnlöshet. Alla har sovit och jag har legat vaken. Precis när jag somnat så kunde jag bli väckt igen av någon liten, jag klarvaken och så började det hela om igen. Såklart att ens vakna tid blir påverkat av det.
Sedan kom stroken och nu upplever jag något nytt igen. Det här med att ha dödsångest, generell ångest, oro och stress som sovkamrat är verkligen en utmaning. Märker att om jag har gjort något utmanande för hjärnan på kvällen såsom kolla tv, skriva blogginlägg eller liknande så är hjärnan så trött men ändå så uppskruvad att det tar om möjligt ännu längre tid att somna. Mina nätter ser vanligtvis ut så att jag och ångesten brottas ett par timmar innan jag slutligen somnar. Tankar på min egen och andras död och olycka eller min egen otillräcklighet håller mig sällskap. När jag väl somnat kommer mardrömmarna. Oftast så handlar det om jordens undergång, både i liten och stor skala, och att det alltid är mitt fel. Jag är orsaken till det onda. Det brukar väcka mig och hålla mig sömnlös ytterligare en tid. Framåt 5-6 tiden när barnen börjar komma upp ur sin djupsömn då dyker jag ned med full kraft och när familjen vaknar till liv är jag i det närmaste medvetslös. Även fast jag är vaken så är kroppen och huvudet så tungt och fyllt av mörker att det är omöjligt att kliva upp. Med stor portion skuld och dåligt samvete sover jag förbi frukost, lämning på förskolan och lek. När jag väl vaknar till liv så känner jag oftast att natten varit helt meningslös. Jag är tröttare än kvällen innan och tom på energi. Önskar att mitt undermedvetna kunde börja leverera igen, saknar tiden då nätterna var kreativa och energirika.
tisdag 8 maj 2012
Längtar
Jag saknar och längtar efter en massa saker. Kunna gå på en restaurang eller kafé. Sitta på en uteservering och titta på folk. Kunna köpa en glass och äta den i park. Kunna vara i lekparken tillsammans med massor med barn, skratt och lek. Kunna gå på H&M, strosa runt och titta på kläder, kanske prova något, kanske köpa något. Åh... det skulle innebära att jag skulle stå i en kö... Jag längtar efter att kunna stå i kö.
Köra bil, gå omkring i stan. Ta bilen in till stan för att uträtta ett ärende.
Längtar efter att själv få välja schampo, strumpbyxor eller deodorant i en butik. Stå där framför hyllan med tusen val och lugnt och avslappnat fundera över vilken jag ska köpa med mig hem.
Längtar efter att kunna handla mat. Välja precis vilka grönsaker jag vill. Lägga ned det där onödiga i korgen bara för att det såg så gott ut. Jag saknar tjejerna i kassan på Ica.
Längtar efter att kunna läsa. Kunna läsa mer än Facebookuppdateringar. Jag vill kunna läsa en tidning, en bok eller lyssna på en bok. Jag vill kunna lyssna på radio, jag saknar mina radiokompisar i P3.
Jag saknar nyheter. Jag längtar efter att veta vad som händer i världen, kunna diskutera världshändelser med mina vänner.
Jag längtar efter friheten att kunna göra det jag vill. Inte vara begränsad till det jag klarar av.
Köra bil, gå omkring i stan. Ta bilen in till stan för att uträtta ett ärende.
Längtar efter att själv få välja schampo, strumpbyxor eller deodorant i en butik. Stå där framför hyllan med tusen val och lugnt och avslappnat fundera över vilken jag ska köpa med mig hem.
Längtar efter att kunna handla mat. Välja precis vilka grönsaker jag vill. Lägga ned det där onödiga i korgen bara för att det såg så gott ut. Jag saknar tjejerna i kassan på Ica.
Längtar efter att kunna läsa. Kunna läsa mer än Facebookuppdateringar. Jag vill kunna läsa en tidning, en bok eller lyssna på en bok. Jag vill kunna lyssna på radio, jag saknar mina radiokompisar i P3.
Jag saknar nyheter. Jag längtar efter att veta vad som händer i världen, kunna diskutera världshändelser med mina vänner.
Jag längtar efter friheten att kunna göra det jag vill. Inte vara begränsad till det jag klarar av.
söndag 6 maj 2012
nytt CV
Idag är det ett år sedan jag gick hem på föräldraledighet. Upplevde att jag under det sista året utvecklats positivt på jobbet och det gav mig mersmak. Då, var jag ivrig och hungrig, noga med att berätta för mina kollegor och chefer om mina ambitioner och löften om att snart vara tillbaka. Min första kontakt med min chef efter att Vera föddes handlade om ett nytt jobberbjudande. Jag skulle få, precis det jag ville, mer ansvar och större utmaningar. Tjänsten innebar "ett 100% engagemang" och jag hörde mellan raderna att det innebar mer än heltid. Jag var hungrig, överväldigad av denna möjlighet, min chans att "bli nåt". Kliva in i ledningsgrupp, ha VD som närmste chef, personalansvar och operativt ansvarig för ett spännande område. Jag kände mig laddad och beredd inför denna utmaning. I samma stund som jag skrev på kontraktet så gjorde vi också ett avtal jag och Tobias, kommande tid så skulle jag få satsa på jobbet och han ta ett större ansvar för familjen med hämtning, lämning, middagslagning osv.
Nu är det en månad sedan jag skulle ha börjat denna tjänst som Informationschef. Ironiskt nog är det just hantering av information som är min absolut största akilleshäl efter stroken. Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden och jobbet. Det känns så oerhört långt bort. Näst intill omöjligt.
Hur kan det komma sig att denna stroke attackerat de egenskaper som tidigare varit mina främsta egenskaper? Skulle jag skriva om mitt CV efter min nuvarande kapacitet så skulle jag aldrig någonsin anställa mig själv.
- Hanterar inte stress.
- Klarar inte av att möta många/nya människor
- Svårt att läsa och hantera information
- Dåligt arbetsminne
- Långsam
- Klarar inte många bollar i luften, tappar de flesta.
- Litet tålamod
- Måste ha tydliga rutiner, klarar inte nya situationer. (typ att det ringer i telefonen)
- Klarar inte att arbeta mot deadlines.
- Rätt osocial.
Jag vet inte hur det kommer bli, vet inte ens vad jag vill. Om jag skulle få välja precis just nu, hade två dörrar framför mig, bakom den ena finns livet utan stroke med nya jobbet och allt vad det innebär och bakom den andra finns verkligheten som den ser ut just nu. Så vet jag inte vad jag skulle välja. Det gör mig lika förvirrad som ledsen. Jag vill ha kakan och äta den samtidigt. Jag vill arbeta med spännande och för mig utvecklande saker. Samtidigt som jag precis just nu inte skulle kunna tänka mig att göra avkall på familjen. Flickorna har bara en barndom och den vill jag inte missa i jakten på att "bli nåt". När dom är i tonåren så har jag fortfarande minst 20 år kvar av mitt arbetsliv.
Tankarna på jobbet och framtiden känns oerhört skrämmande, jag har fullt upp med att acceptera mig själv som den person jag är nu. Att lägga på det professionella perspektivet, vem jag är i arbetslivet, det mäktar jag inte riktigt med att tänka på ännu. Ändå så knackar det på dörren. Försäkringskassan och min arbetsgivare är naturligtvis ivriga att ta reda på när jag är redo. Dom får knacka en stund till.
På mitt nya CV kan jag i alla fall skriva att jag kan kratta, springa, sova, städa, tvätta, duscha, vila, mysa, laga mat, pussas och kramas.
Nu är det en månad sedan jag skulle ha börjat denna tjänst som Informationschef. Ironiskt nog är det just hantering av information som är min absolut största akilleshäl efter stroken. Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden och jobbet. Det känns så oerhört långt bort. Näst intill omöjligt.
Hur kan det komma sig att denna stroke attackerat de egenskaper som tidigare varit mina främsta egenskaper? Skulle jag skriva om mitt CV efter min nuvarande kapacitet så skulle jag aldrig någonsin anställa mig själv.
- Hanterar inte stress.
- Klarar inte av att möta många/nya människor
- Svårt att läsa och hantera information
- Dåligt arbetsminne
- Långsam
- Klarar inte många bollar i luften, tappar de flesta.
- Litet tålamod
- Måste ha tydliga rutiner, klarar inte nya situationer. (typ att det ringer i telefonen)
- Klarar inte att arbeta mot deadlines.
- Rätt osocial.
Jag vet inte hur det kommer bli, vet inte ens vad jag vill. Om jag skulle få välja precis just nu, hade två dörrar framför mig, bakom den ena finns livet utan stroke med nya jobbet och allt vad det innebär och bakom den andra finns verkligheten som den ser ut just nu. Så vet jag inte vad jag skulle välja. Det gör mig lika förvirrad som ledsen. Jag vill ha kakan och äta den samtidigt. Jag vill arbeta med spännande och för mig utvecklande saker. Samtidigt som jag precis just nu inte skulle kunna tänka mig att göra avkall på familjen. Flickorna har bara en barndom och den vill jag inte missa i jakten på att "bli nåt". När dom är i tonåren så har jag fortfarande minst 20 år kvar av mitt arbetsliv.
Tankarna på jobbet och framtiden känns oerhört skrämmande, jag har fullt upp med att acceptera mig själv som den person jag är nu. Att lägga på det professionella perspektivet, vem jag är i arbetslivet, det mäktar jag inte riktigt med att tänka på ännu. Ändå så knackar det på dörren. Försäkringskassan och min arbetsgivare är naturligtvis ivriga att ta reda på när jag är redo. Dom får knacka en stund till.
På mitt nya CV kan jag i alla fall skriva att jag kan kratta, springa, sova, städa, tvätta, duscha, vila, mysa, laga mat, pussas och kramas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)