Whiteboardtavlan

Vi har köpt en whiteboard. Ritat dit veckans alla dagar och i färgglada färger skriver vi upp allt som skall hända under en vecka. Där kan man läsa om veckans middagar, sjukhusbesök, sagostunder, löprundor och umgänge med vänner. Det är det bästa rehabverktyg jag skaffat.

Tidigare när jag inte orkade mycket så inväntade vi stunder av energi och bestämde där och då hur vi skulle använda den. "Nu mår jag bra, ska vi gå till lekparken?"
Numer finns det en viss mängd energi att räkna med men vi har inte hittat ett bra sätt för att fördela detta eller heller prioritera. Jag famlade i mörker och hamnade ofta i ångest och frustration.
Att varje morgon vakna med ett tomt blad. Känna efter. Hur mår jag? Vad orkar jag idag? Vad vill jag idag?
Och sedan knyta samman det med barnens och Tobias behov. Frågorna, alltid dessa frågor.
Vad ska vi göra idag?
Vad ska vi äta idag?
Vem ska göra vad?

Frågorna leder till beslut och processen kring varje beslut är så energikrävande att när vi väl landat i vad vi faktiskt ska göra  har jag ingen energi kvar, varje dag. Bara enormt mycket stress och ångest.
Blir så stressad av alla dessa beslut som skall tas att jag i det närmaste får panik. Säger till Tobias att jag inte klarar det här sättet att leva. Han tittar till en början oförstående på mig. Undrar hur det kommer sig att jag blir stressad, dagarna är ju tomma, vi planerar ju aldrig något.

Efter många samtal försöker vi tillsammans förstå. Försöker hitta verktygen för att skapa struktur och ordning i min kaosartade hjärna. Så kom vi på detta som sagts "det man skriver ner, behöver man inte behålla i huvudet". Det kanske är rätta vägen för att skapa lite lugn och ro i mig. Jag som aldrig ens skrivit kom-ihåg-lappar eller minnesanteckningar. Har alltid förlitat mig på mitt goda minne.

Det är helt klart värt ett försök. En whiteboard inhandlades och veckoplaneringen har tagit form. Vi planerar in alla veckans måltider, träningstillfällen, tvätt och städning mm. mm. Naturligtvis så kommer det stunder då jag inte mår bra och vi måste stryka något, omprioritera. Men det är så mycket lättare att göra det när man har något konkret att förhålla sig till. Hela grejen med veckoplanering och struktur är så olikt mig. Eller vänta, hela grejen med nedskriven och synliggjord veckoplanering och struktur är så olikt mig. Tidigare har det tagit plats i mitt huvud och nu skriver vi ned och gemensamt beslutar och prioriterar. Nu finns det plats över i mitt huvud och jag kan faktiskt ägna min energi åt mer rätt saker.

Min hjärna är en epa-traktor

Har varit på återbesök i Härnösand och vi pratar om framtiden. Det känns verkligen som ett enormt framsteg. Hittills så har samtalen mest handlat om hur jag ska klara livet och vardagen här och nu, men för första gången så laborerade vi med tanken att jag ska börja arbetsträna och ta första steget ifrån en sjukskrivning.

Samtidigt som jag mår bättre så upplever jag också att tillvaron blir tuffare och tuffare. Tidigare begränsade min hjärntrötthet mig redan innan jag ens försökte mig på vissa aktiviteter, jag kunde helt enkelt inte genomföra vissa saker. Numer kan jag göra en hel del, men inte många saker på en gång eller för komplicerade och avancerade saker. Men eftersom det inte visar sig förrän efteråt så är det oerhört svårt att hitta balans och skapa luft och utrymme. Sedan ska min energi vara förenlig med min vilja och min egen och andras förväntningar.

Eftersom jag har väldigt svårt att hitta denna balans i min nuvarande situation så är det med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot tiden då jag ska lägga till ytterligare en pusselbit i livet - arbete.
Jag känner redan nu att jag tankemässigt börjat processen att komma tillbaka till jobbet, det känns kul och spännande. Jag märker att idéer kring projekt och utvecklingsmöjligheter kring mina arbetsuppgifter börjar ta form, känner mig hungrig och lite ivrig. Men jag vet också att detta är min största fiende, min hunger och iver är det som som sätter stopp för så mycket redan nu. Min vilja att göra mer ger bara konsekvensen att jag orkar mindre. Jag är som en ombyggd bil, degraderad till en epa-traktor. Min hjärna är en motor som hade kapacitet att köra 150 km/h men kan nu bara köra 30 km/h, men jag agerar fortfarande som att jag har den snabba motorn. Det gör att jag får jobba otroligt hårt för att komma upp i dessa hastigheter och väldigt ofta blir jag utmattad och måste vila mig i form innan jag kan köra igen.

En sådan arbetskraft är det något att ha?