Tidigare, alltså innan både stroke och barn så var det under natten jag planerade och strukturerade mitt liv.
För en tid sedan fick Morgan Larsson, P3, frågan inför ett stort programledaruppdrag, hur det kom sig att han var så lugn och varför han inte skrev manus.
Behövs inte, jag har lagt in en beställning till mitt undermedvetna, svarade Morgan.
Precis så har det varit även för mig. Inför möten, konferenser och diverse projekt så har jag helt enkelt lagt in en beställning, sovit om natten och på morgonen under min snooze-tid så har jag behandlat resultatet och förberett mig för dagen. Snooze-tiden på morgonen har varit ca. 30 minuter och livsviktig. Det var då jag detaljplanerade hela min dag. Gjorde mina minnesnoteringar om allt mellan himmel och jord. Får inte glömma ta med mig en röd penna till mötet, skicka grattis sms, köp ingefära, ring tandläkaren. Men också formulerade manus och dagordningar inför jobbuppdrag. Detta system har för mig varit nyckeln till min effektivitet och möjliggjort att hålla min stressnivå väldigt låg. Jag har nämligen haft full kontroll. Vid ändrade förutsättningar så har jag blixtsnabbt kunnat sortera, prioritera om och detaljplanera på nytt.
Mina nätter har således också varit mycket aktiva, jag har nästan alltid sovit väldigt lätt och inte behövt så många timmars sömn. Men däremot har det varit viktigt att sömnen fått vara ostörd. Jag har ju haft fullt upp med att "arbeta" på nätterna.
Allt ändrades när jag blev gravid. Plötsligt så stördes sömnen av krabaten i magen, av halsbränna, av domningar i händer osv. Min sömnrytm förändrades och jag upplevde att jag inte alls hade samma fokus, samma effektivitet om dagarna. I samma sekund som de fötts så har min egen sömn och återhämtning varit sekundär och de små bebisarna styrt hela min tillvaro. Min egen sömn anpassas helt efter den lilla bebisen.Vid minsta knyst eller så har jag varit klarvaken och förberedd på det oväntade. Mitt undermedvetna har varit dålig på att leverera, så planera min tid har jag gjort i vaket tillstånd vilket innebär oändligt många timmar av sömnlöshet. Alla har sovit och jag har legat vaken. Precis när jag somnat så kunde jag bli väckt igen av någon liten, jag klarvaken och så började det hela om igen. Såklart att ens vakna tid blir påverkat av det.
Sedan kom stroken och nu upplever jag något nytt igen. Det här med att ha dödsångest, generell ångest, oro och stress som sovkamrat är verkligen en utmaning. Märker att om jag har gjort något utmanande för hjärnan på kvällen såsom kolla tv, skriva blogginlägg eller liknande så är hjärnan så trött men ändå så uppskruvad att det tar om möjligt ännu längre tid att somna. Mina nätter ser vanligtvis ut så att jag och ångesten brottas ett par timmar innan jag slutligen somnar. Tankar på min egen och andras död och olycka eller min egen otillräcklighet håller mig sällskap. När jag väl somnat kommer mardrömmarna. Oftast så handlar det om jordens undergång, både i liten och stor skala, och att det alltid är mitt fel. Jag är orsaken till det onda. Det brukar väcka mig och hålla mig sömnlös ytterligare en tid. Framåt 5-6 tiden när barnen börjar komma upp ur sin djupsömn då dyker jag ned med full kraft och när familjen vaknar till liv är jag i det närmaste medvetslös. Även fast jag är vaken så är kroppen och huvudet så tungt och fyllt av mörker att det är omöjligt att kliva upp. Med stor portion skuld och dåligt samvete sover jag förbi frukost, lämning på förskolan och lek. När jag väl vaknar till liv så känner jag oftast att natten varit helt meningslös. Jag är tröttare än kvällen innan och tom på energi. Önskar att mitt undermedvetna kunde börja leverera igen, saknar tiden då nätterna var kreativa och energirika.
onsdag 16 maj 2012
tisdag 8 maj 2012
Längtar
Jag saknar och längtar efter en massa saker. Kunna gå på en restaurang eller kafé. Sitta på en uteservering och titta på folk. Kunna köpa en glass och äta den i park. Kunna vara i lekparken tillsammans med massor med barn, skratt och lek. Kunna gå på H&M, strosa runt och titta på kläder, kanske prova något, kanske köpa något. Åh... det skulle innebära att jag skulle stå i en kö... Jag längtar efter att kunna stå i kö.
Köra bil, gå omkring i stan. Ta bilen in till stan för att uträtta ett ärende.
Längtar efter att själv få välja schampo, strumpbyxor eller deodorant i en butik. Stå där framför hyllan med tusen val och lugnt och avslappnat fundera över vilken jag ska köpa med mig hem.
Längtar efter att kunna handla mat. Välja precis vilka grönsaker jag vill. Lägga ned det där onödiga i korgen bara för att det såg så gott ut. Jag saknar tjejerna i kassan på Ica.
Längtar efter att kunna läsa. Kunna läsa mer än Facebookuppdateringar. Jag vill kunna läsa en tidning, en bok eller lyssna på en bok. Jag vill kunna lyssna på radio, jag saknar mina radiokompisar i P3.
Jag saknar nyheter. Jag längtar efter att veta vad som händer i världen, kunna diskutera världshändelser med mina vänner.
Jag längtar efter friheten att kunna göra det jag vill. Inte vara begränsad till det jag klarar av.
Köra bil, gå omkring i stan. Ta bilen in till stan för att uträtta ett ärende.
Längtar efter att själv få välja schampo, strumpbyxor eller deodorant i en butik. Stå där framför hyllan med tusen val och lugnt och avslappnat fundera över vilken jag ska köpa med mig hem.
Längtar efter att kunna handla mat. Välja precis vilka grönsaker jag vill. Lägga ned det där onödiga i korgen bara för att det såg så gott ut. Jag saknar tjejerna i kassan på Ica.
Längtar efter att kunna läsa. Kunna läsa mer än Facebookuppdateringar. Jag vill kunna läsa en tidning, en bok eller lyssna på en bok. Jag vill kunna lyssna på radio, jag saknar mina radiokompisar i P3.
Jag saknar nyheter. Jag längtar efter att veta vad som händer i världen, kunna diskutera världshändelser med mina vänner.
Jag längtar efter friheten att kunna göra det jag vill. Inte vara begränsad till det jag klarar av.
söndag 6 maj 2012
nytt CV
Idag är det ett år sedan jag gick hem på föräldraledighet. Upplevde att jag under det sista året utvecklats positivt på jobbet och det gav mig mersmak. Då, var jag ivrig och hungrig, noga med att berätta för mina kollegor och chefer om mina ambitioner och löften om att snart vara tillbaka. Min första kontakt med min chef efter att Vera föddes handlade om ett nytt jobberbjudande. Jag skulle få, precis det jag ville, mer ansvar och större utmaningar. Tjänsten innebar "ett 100% engagemang" och jag hörde mellan raderna att det innebar mer än heltid. Jag var hungrig, överväldigad av denna möjlighet, min chans att "bli nåt". Kliva in i ledningsgrupp, ha VD som närmste chef, personalansvar och operativt ansvarig för ett spännande område. Jag kände mig laddad och beredd inför denna utmaning. I samma stund som jag skrev på kontraktet så gjorde vi också ett avtal jag och Tobias, kommande tid så skulle jag få satsa på jobbet och han ta ett större ansvar för familjen med hämtning, lämning, middagslagning osv.
Nu är det en månad sedan jag skulle ha börjat denna tjänst som Informationschef. Ironiskt nog är det just hantering av information som är min absolut största akilleshäl efter stroken. Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden och jobbet. Det känns så oerhört långt bort. Näst intill omöjligt.
Hur kan det komma sig att denna stroke attackerat de egenskaper som tidigare varit mina främsta egenskaper? Skulle jag skriva om mitt CV efter min nuvarande kapacitet så skulle jag aldrig någonsin anställa mig själv.
- Hanterar inte stress.
- Klarar inte av att möta många/nya människor
- Svårt att läsa och hantera information
- Dåligt arbetsminne
- Långsam
- Klarar inte många bollar i luften, tappar de flesta.
- Litet tålamod
- Måste ha tydliga rutiner, klarar inte nya situationer. (typ att det ringer i telefonen)
- Klarar inte att arbeta mot deadlines.
- Rätt osocial.
Jag vet inte hur det kommer bli, vet inte ens vad jag vill. Om jag skulle få välja precis just nu, hade två dörrar framför mig, bakom den ena finns livet utan stroke med nya jobbet och allt vad det innebär och bakom den andra finns verkligheten som den ser ut just nu. Så vet jag inte vad jag skulle välja. Det gör mig lika förvirrad som ledsen. Jag vill ha kakan och äta den samtidigt. Jag vill arbeta med spännande och för mig utvecklande saker. Samtidigt som jag precis just nu inte skulle kunna tänka mig att göra avkall på familjen. Flickorna har bara en barndom och den vill jag inte missa i jakten på att "bli nåt". När dom är i tonåren så har jag fortfarande minst 20 år kvar av mitt arbetsliv.
Tankarna på jobbet och framtiden känns oerhört skrämmande, jag har fullt upp med att acceptera mig själv som den person jag är nu. Att lägga på det professionella perspektivet, vem jag är i arbetslivet, det mäktar jag inte riktigt med att tänka på ännu. Ändå så knackar det på dörren. Försäkringskassan och min arbetsgivare är naturligtvis ivriga att ta reda på när jag är redo. Dom får knacka en stund till.
På mitt nya CV kan jag i alla fall skriva att jag kan kratta, springa, sova, städa, tvätta, duscha, vila, mysa, laga mat, pussas och kramas.
Nu är det en månad sedan jag skulle ha börjat denna tjänst som Informationschef. Ironiskt nog är det just hantering av information som är min absolut största akilleshäl efter stroken. Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden och jobbet. Det känns så oerhört långt bort. Näst intill omöjligt.
Hur kan det komma sig att denna stroke attackerat de egenskaper som tidigare varit mina främsta egenskaper? Skulle jag skriva om mitt CV efter min nuvarande kapacitet så skulle jag aldrig någonsin anställa mig själv.
- Hanterar inte stress.
- Klarar inte av att möta många/nya människor
- Svårt att läsa och hantera information
- Dåligt arbetsminne
- Långsam
- Klarar inte många bollar i luften, tappar de flesta.
- Litet tålamod
- Måste ha tydliga rutiner, klarar inte nya situationer. (typ att det ringer i telefonen)
- Klarar inte att arbeta mot deadlines.
- Rätt osocial.
Jag vet inte hur det kommer bli, vet inte ens vad jag vill. Om jag skulle få välja precis just nu, hade två dörrar framför mig, bakom den ena finns livet utan stroke med nya jobbet och allt vad det innebär och bakom den andra finns verkligheten som den ser ut just nu. Så vet jag inte vad jag skulle välja. Det gör mig lika förvirrad som ledsen. Jag vill ha kakan och äta den samtidigt. Jag vill arbeta med spännande och för mig utvecklande saker. Samtidigt som jag precis just nu inte skulle kunna tänka mig att göra avkall på familjen. Flickorna har bara en barndom och den vill jag inte missa i jakten på att "bli nåt". När dom är i tonåren så har jag fortfarande minst 20 år kvar av mitt arbetsliv.
Tankarna på jobbet och framtiden känns oerhört skrämmande, jag har fullt upp med att acceptera mig själv som den person jag är nu. Att lägga på det professionella perspektivet, vem jag är i arbetslivet, det mäktar jag inte riktigt med att tänka på ännu. Ändå så knackar det på dörren. Försäkringskassan och min arbetsgivare är naturligtvis ivriga att ta reda på när jag är redo. Dom får knacka en stund till.
På mitt nya CV kan jag i alla fall skriva att jag kan kratta, springa, sova, städa, tvätta, duscha, vila, mysa, laga mat, pussas och kramas.
fredag 4 maj 2012
bättre fly än illa fäkta
Jag har haft sån oerhörd ångest kring livets allt. Det har främst cirkulerat kring mina barn. Att jag ska mista dem eller att jag inte kommer leva upp till deras eller mina förväntningar som mamma. Ångesten är inte helt av ondo, det i sig är också en drivkraft. Att ha ångesten som kamrat i sängen gör att man snabbt vill kliva upp. Ångesten över att inte vara en bra mamma gör att jag pressar mig lite till i leken, kring middagsbordet eller när det trilskas. Men det är också i dessa situationer som jag återigen fått möta helt nya sidor hos mig själv. Första gången var en dag då vi var på väg ut i trädgården för att leka. Valet att gå ut byggde till stor del på, att det för mig är enklare att vara ute och leka än att vara inne med barnen.
Att vara inne innebär för mig större påfrestning. Läsa böcker, leksaker som låter, barn som vill busa, kittlas och kramas.. alla dessa tvära kast. "Mamma, läsa bok. Mamma, bygga lego, Mamma, ha pippilotter" Och så den lilla som bara vill hålla handen och gå, gå, gå. Jag har inte kapacitet att klara alla dessa önskemål, svårt att hantera bägge barnen samtidigt. Då är det lättare att vara ute och leka i sandlådan, styra en vagn, titta på fåglarna.Det är lugnare.
Nåväl, tillbaka till just den här dagen. Min energi höll på att ta slut och vi bestämde oss för att istället gå ut. En ganska dålig förutsättning för att klara av en trotsig tvååring. Olivia hamnade i katastrofläge för att hon behövde ta på sig byxor och spelade ut hela sitt register med att springa iväg, skrika och gråta. När jag väl fick tag i henne sparkade hon med benen för att försvåra processen ytterligare. Efter en hel del lirkande, massor med bedjande "Snälla, snälla du, kaaan du inte ta på dig byxorna så vi kan gå ut och cykla?" så hör jag mig själv plötsligt väsa. Med tänderna hårt sammanbitna så kommer ett segt väsande ur min mun. Jag spänner ögonen i min lilla dotter samtidigt som jag med fast hand tar på henne byxorna. Jag visste inte att det fanns inom mig. Det kändes som om allt hos mig stängdes ned. Jag var så trött, så lite ork, hade verkligen inga verktyg kvar för att hantera situationen. Så plötsligt dyker detta upp, en reaktion som bara handlade om min egen överlevnad. Ögonblicket var över på några sekunder men lämnade kvar ett obehag som inte är över ännu. Att klä på sin högt protesterande dotter är inget nytt, något en stor portion tålamod och lite tricks brukar fixa. Men detta, att det fanns ett gutturalt väsande inom mig visste jag inte.
Efter den första situationen så har det hänt flera gånger. Jag hamnar det närmaste i panik, får svårt att andas och som ett trängt djur ryter jag till eller väser för att markera allvaret och så snabbt som möjligt ta mig därifrån.
Jag försöker lära känna mig själv på nytt, mina nya sidor. Lära mig läsa mina reaktioner. Lära mig att lämna situationen innan paniken intar kroppen. Jag behöver inte förklara, jag kan resa mig och gå. Jag vill inte pressa mig att klara mer än jag orkar för att bevisa att jag är en bra mamma om det innebär att jag i slutändan pressar mig förbi en gräns som är oförlåtligt och oåterkallelig. Bättre fly än illa fäkta.
Att vara inne innebär för mig större påfrestning. Läsa böcker, leksaker som låter, barn som vill busa, kittlas och kramas.. alla dessa tvära kast. "Mamma, läsa bok. Mamma, bygga lego, Mamma, ha pippilotter" Och så den lilla som bara vill hålla handen och gå, gå, gå. Jag har inte kapacitet att klara alla dessa önskemål, svårt att hantera bägge barnen samtidigt. Då är det lättare att vara ute och leka i sandlådan, styra en vagn, titta på fåglarna.Det är lugnare.
Nåväl, tillbaka till just den här dagen. Min energi höll på att ta slut och vi bestämde oss för att istället gå ut. En ganska dålig förutsättning för att klara av en trotsig tvååring. Olivia hamnade i katastrofläge för att hon behövde ta på sig byxor och spelade ut hela sitt register med att springa iväg, skrika och gråta. När jag väl fick tag i henne sparkade hon med benen för att försvåra processen ytterligare. Efter en hel del lirkande, massor med bedjande "Snälla, snälla du, kaaan du inte ta på dig byxorna så vi kan gå ut och cykla?" så hör jag mig själv plötsligt väsa. Med tänderna hårt sammanbitna så kommer ett segt väsande ur min mun. Jag spänner ögonen i min lilla dotter samtidigt som jag med fast hand tar på henne byxorna. Jag visste inte att det fanns inom mig. Det kändes som om allt hos mig stängdes ned. Jag var så trött, så lite ork, hade verkligen inga verktyg kvar för att hantera situationen. Så plötsligt dyker detta upp, en reaktion som bara handlade om min egen överlevnad. Ögonblicket var över på några sekunder men lämnade kvar ett obehag som inte är över ännu. Att klä på sin högt protesterande dotter är inget nytt, något en stor portion tålamod och lite tricks brukar fixa. Men detta, att det fanns ett gutturalt väsande inom mig visste jag inte.
Efter den första situationen så har det hänt flera gånger. Jag hamnar det närmaste i panik, får svårt att andas och som ett trängt djur ryter jag till eller väser för att markera allvaret och så snabbt som möjligt ta mig därifrån.
Jag försöker lära känna mig själv på nytt, mina nya sidor. Lära mig läsa mina reaktioner. Lära mig att lämna situationen innan paniken intar kroppen. Jag behöver inte förklara, jag kan resa mig och gå. Jag vill inte pressa mig att klara mer än jag orkar för att bevisa att jag är en bra mamma om det innebär att jag i slutändan pressar mig förbi en gräns som är oförlåtligt och oåterkallelig. Bättre fly än illa fäkta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)