Jag har haft sån oerhörd ångest kring livets allt. Det har främst cirkulerat kring mina barn. Att jag ska mista dem eller att jag inte kommer leva upp till deras eller mina förväntningar som mamma. Ångesten är inte helt av ondo, det i sig är också en drivkraft. Att ha ångesten som kamrat i sängen gör att man snabbt vill kliva upp. Ångesten över att inte vara en bra mamma gör att jag pressar mig lite till i leken, kring middagsbordet eller när det trilskas. Men det är också i dessa situationer som jag återigen fått möta helt nya sidor hos mig själv. Första gången var en dag då vi var på väg ut i trädgården för att leka. Valet att gå ut byggde till stor del på, att det för mig är enklare att vara ute och leka än att vara inne med barnen.
Att vara inne innebär för mig större påfrestning. Läsa böcker, leksaker som låter, barn som vill busa, kittlas och kramas.. alla dessa tvära kast. "Mamma, läsa bok. Mamma, bygga lego, Mamma, ha pippilotter" Och så den lilla som bara vill hålla handen och gå, gå, gå. Jag har inte kapacitet att klara alla dessa önskemål, svårt att hantera bägge barnen samtidigt. Då är det lättare att vara ute och leka i sandlådan, styra en vagn, titta på fåglarna.Det är lugnare.
Nåväl, tillbaka till just den här dagen. Min energi höll på att ta slut och vi bestämde oss för att istället gå ut. En ganska dålig förutsättning för att klara av en trotsig tvååring. Olivia hamnade i katastrofläge för att hon behövde ta på sig byxor och spelade ut hela sitt register med att springa iväg, skrika och gråta. När jag väl fick tag i henne sparkade hon med benen för att försvåra processen ytterligare. Efter en hel del lirkande, massor med bedjande "Snälla, snälla du, kaaan du inte ta på dig byxorna så vi kan gå ut och cykla?" så hör jag mig själv plötsligt väsa. Med tänderna hårt sammanbitna så kommer ett segt väsande ur min mun. Jag spänner ögonen i min lilla dotter samtidigt som jag med fast hand tar på henne byxorna. Jag visste inte att det fanns inom mig. Det kändes som om allt hos mig stängdes ned. Jag var så trött, så lite ork, hade verkligen inga verktyg kvar för att hantera situationen. Så plötsligt dyker detta upp, en reaktion som bara handlade om min egen överlevnad. Ögonblicket var över på några sekunder men lämnade kvar ett obehag som inte är över ännu. Att klä på sin högt protesterande dotter är inget nytt, något en stor portion tålamod och lite tricks brukar fixa. Men detta, att det fanns ett gutturalt väsande inom mig visste jag inte.
Efter den första situationen så har det hänt flera gånger. Jag hamnar det närmaste i panik, får svårt att andas och som ett trängt djur ryter jag till eller väser för att markera allvaret och så snabbt som möjligt ta mig därifrån.
Jag försöker lära känna mig själv på nytt, mina nya sidor. Lära mig läsa mina reaktioner. Lära mig att lämna situationen innan paniken intar kroppen. Jag behöver inte förklara, jag kan resa mig och gå. Jag vill inte pressa mig att klara mer än jag orkar för att bevisa att jag är en bra mamma om det innebär att jag i slutändan pressar mig förbi en gräns som är oförlåtligt och oåterkallelig. Bättre fly än illa fäkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar