utan mig, finns inget liv.

Det finns ingen konsekvens i mina känslor. De är förrädiska, nyckfulla och alltid mycket övertygande. Å ena sidan så upplever jag en enorm kärlek och tacksamhet till allt jag har runt omkring mig. Å andra sidan så vältrar jag mig i min egen värdelöshet. Det är så märkligt och fascinerande. Jag säger att jag väljer att satsa på livet och kärleken, det är det viktigaste för mig. Men är inte jag själv ändå en ganska viktig beståndsdel i detta, hur kommer det sig att jag näst intill känner sådan avsky för min egen existens? Jag har blivit en amöba som lever på andras livskraft och kärlek. Jag suger åt mig varje gnutta av kraft och energi från barnen, Tobias och alla andra jag pratar med och träffar. Ur mig själv, i mitt inre, är det nämligen tomt.

Jag tänker. Jag ser mitt liv framför mig, jag ser ett långt liv framför mig. Jag fantiserar om att mina barn är vuxna och jag och Tobias är om möjligt lite klokare, lite äldre. Jag drömmer om ett bra liv där som innebär att jag får vara med. Jag har inte större krav än så, jag vill vara med. Jag vill vakna varje morgon och kunna andas, jag vill kunna ge och ta av livets goda. Denna önskan borde motivera mig att satsa liite på mig själv och den kropp jag färdas i. Istället så lyckas mina förrädiska känslor ta överhanden och tvingar in mig i situationer där jag näst intill utplånar mig själv. För att exemplifiera: 
Jag är inte värd att vila för jag har ändå inte uträttat något av värde. Men jag vet ju att om jag inte vilar så kommer jag absolut inte kunna uträtta något, dessutom är det inte särskilt roligt för någon att vara kring en hjärntrött, plågad människa. Samt att jag behöver vila för att bli frisk, för att kunna leva...länge.

Hur hittar man kraften att satsa och investera i sig själv. Utan mig finns det inget liv, hur svårt kan det vara att förstå?! Det borde vara så lätt att istället för att straffa sig själv genom att hetsäta, tänka negativt, prioritera bort mina behov bara kunde ge mig själv en liten uppmuntrande klapp på axeln. Marie du är bra, du lever och mår bra, yeay, good for me. Hur kan något så enkelt vara så svårt.

Hur länge orkar jag.

Våren är på väg, det brukar vanligtvis inspirera och ge energi men nu känns det mest som en förolämpning. Jag vill så mycket, men orkar så lite. När alla runt omkring mig börjar lysa upp och glittra, umgås, byter vinterskrud mot färgsprakande vårdräkt, då vill jag gråta och krypa tillbaka i min håla. Jag är avundsjuk på alla som kan göra de dom vill, det kan inte jag.

Det har nu gått två månader. I två månader har jag väntat på dagen, stunden då jag plötsligt ska må mycket bättre eller till och med bra. Hade en period för någon vecka sedan då jag kände att det vände, att jag var på väg uppåt. Men när det sedan vänder nedåt med väldigt fart så känns det så hopplöst. Min rädsla har avtagit men bara för att ersättas av något annat. Förutom allt annat så är just nu humörsvängningar på agendan. Jag pendlar mellan glädje, sorg och ilska. När jag är riktigt hjärntrött och hjärnan stänger av får ren och skär panik i situationer jag inte klarar. Det är ett evigt kaos inombord. Ibland orkar jag inte hålla det inom mig och då får även andra se monstret inom mig. Återigen blir det så påtagligt att jag inte känner igen mig själv och jag känner oerhörd skuld och skam för att jag tappat tålamodet och skällt, skrikit till någon. Tvingar mig till att hålla skenet uppe så långt det går för att göra livet uthärdligt för oss alla, men det bidrar också till viss del att jag lurar min omgivning att tro att jag mår bättre än vad jag gör. Det börjar kännas tjatigt att säga att jag inte orkar, att jag är trött.. När blir det bättre?

Hur länge orkar man egentligen med detta? Hör andras erfarenheter, att man kan befinna sig där jag är nu i flera år. Orkar jag det? Orkar vi det? Eller rättare sagt vad behöver vi göra, hur ska vi leva vårt liv för att orka med?

Lite för fort

I mitt hem, bland mina saker och ljud fungerar jag ganska bra. Följer samma mönster som tidigare, pigg på morgonen och sedan är det en lång och snabb rutchkana utför när hjärntröttheten slår till och energin tar slut. Men så länge jag är hemma så klarar jag även att hantera hjärntröttheten. Allt är så välkänt och redan rgistrerat så det känns som att mitt filter faktiskt fungerar bra när jag är hemma.

Idag vaknade jag piggare än någonsin. Fylld av energi var jag således ivrig att göra mig av med den. Föreslog att vi alla fyra skulle åka tidigt till en affär för att inhandla den där toalettsitsen som vi borde köpt för längesen. Bara vi åker så vi är där 09.59, precis när de öppnar, tar det lugnt och långsamt så borde det gå. Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara in å ut..
Märker redan efter bilresan att hjärntröttheten närmar sig och väl inne i butiken så känns det som att någon bytt ut mitt huvud mot ett betongblock, hällt i mig två liter vodka och kört mig runt runt i nån karusell. När Tobias frågar mig enkla frågor får jag kämpa med att först förtå vad han säger sen ge nåt vettigt svar. Det märkliga är att det som utspelar sig i min verklighet nog inte uppfattas av någon annan än just mig.

Väl hemma är energin slut och hjärntröttheten är så påtaglig att jag resten av dagen ligger på gränsen till vad som är hanterbart. Skit, skit, skit! Varför kunde jag inte bara stannat hemma. Då kanske jag kunde haft en riktigt bra dag, hela dagen.

I lördags så klarade jag av att få håret fixat OCH var på fest i nästan en timme på kvällen. Jag var näst intill medvetslös efter den strapatsen. Kanske inte så bra för min hälsa men så viktigt för mitt välbefinnande. Jag kände mig så normal, så glad, så mycket Marie. De utflykterna har gett mig blodad tand och det får mit så snabbt att tänka att jag nog borde klara liiite till. Har redan gkort massor med planer för denna veckan. Kanske fika med en kompis, träna lite Body Jam, veckohandla på Kvantum. Borde inte vara så svårt. Men jag kör helt enkelt lite för fort och då är det lätt att trilla av i kurvorna.
Skit, skit, skit. Idag backade jag sååå många steg.

Jag ska bara...busa först

Det här med att vara en bra mamma tänker jag ofta på nu. Under den tid jag var på sjukhuset och bara träffade tjejerna under permissioner eller besök så var det så oerhört viktigt för mig att stunderna var perfekta. Jag blev så oerhört besviken och ledsen om Olivia plötsligt var tvär och kinkig, Vera trött och skrikig eller för den delen att jag var trött och kinkig. Jag var beredd att göra vad som helst för att stunden skulle bli perfekt. Man blir undantagets mästare och tänker "bara för den här gången". Mutar med godsaker, noll restriktioner gällande nappen och lördag hela veckan. Jag vill vara den snälla mamman med glada barn. Dessutom så finns det ytterligare en dimension, skrik och gnäll är inte kompatibelt med hjärntrötthet.
Så kommer stunden när Olivia lurar en så grundligt och man märker hur gränserna plötsligt har flyttats. När undantagen blir krav och förutsättningar. Helt plötsligt är det hon som står där med taktpinnen och säger "Hoppa!". Det är med viss förvåning hon inser att hon plötsligt kommer undan med saker som tidigare inte var okej. Märker också hur hon på sitt eget lilla vis med lekar och rollspel behandlar de senaste tidens upplevelser. Varenda nalle har tappat sin mamma och alla bilar är plötsligt ledsna för att deras "lilla älskling" är borta.

Inser att det inte spelar någon roll hur hjärntrött jag är, jag måste kliva rakt in i konflikterna och med envishet visa tydligt att mamma fortfarande är kvar. Inser att "den snälla mamman" som inte har några gränser och låter barnen styra (bara för att undvika konflikter) inte är den trygga, starka mamman. Vad mina barn behöver i denna stund, mer än tidigare är en stark plattform med tydliga ramar så att de fritt inom denna spelplan kan utvecklas och att de med mycket trygghet och kärlek ges utrymme att processa de faktum att mamma inte längre är densamma som tidigare. Naturligtvis så finns ju den tryggheten att finna i Tobias som fortfarande står stark men jag märker hur främst Olivia positionerar sig och utmanar vår relation.

Det är så vansinnigt svårt att i stunden kliva rakt in i stormen och stå kvar där tills allt lugnat sig. Det är svårt i alla lägen men extra svårt numer. Men i den sekund som man kliver in i konflikten kan man ju aldrig backa. När man egentligen tänker att jag just nu skiter i om du har sockar på dig, äter ärtor, plockar upp skräpet eller tvättar händerna så gäller det att härda ut, andas och stå kvar. Stå kvar i skriket, tårarna och tjuuuurigheten.
Det handlar inte i förlängningen om att vinna eller förlora, det handlar om att visa att mamma finns, oavsett.

Sedan.

-Mamma, följ med upp och busa i sängen!
-Ja, jag ska ändå upp och bädda...
-Nej Mamma, busa.
-Jag ska bara bädda först...

Jag bäddade, hon busade. Jag blev irriterad för att hon bara busade medan jag försökte bädda. Jag skulle nämligen passa på att göra något "viktigt" medan Vera sov och jag faktiskt hade lite energi. Det var ett ögonblick där jag fick lov att tänka på vad som verkligen är "viktigt" och för en gång skull priorieterade jag rätt. Så jag dundrade in under överkastet och busade med henne tills tårarna rann. 

Precis lika viktigt som att sätta gränser är det att befinna sig i nuet och verkligen ta tillvara på leken. De ena utesluter inte det andra. Jag kan vara den snälla mamman, den busiga mamman, den bestämda mamman, den trötta mamman, den arga mamman. Jag är mamma, oavsett.

Sedan.

Olivia tittar ut genom fönstret och ser en stjärna. Det är precis läggdags, men det är något speciellt med stjärnhimmeln i Aspliden och jag var bara tvungen att dra på henne overall, skor och mössa så vi kunde lägga oss i snön och titta på stjärnorna.
-Olivia, jag älskar att titta på stjärnor.
-Mamma, jag älskar dig. Nu vill jag gå in.

Livet går vidare, tack å lov.

I onsdags, exakt sex veckor efter stroken, så tror jag att vändningen kom. Jag hoppas det i alla fall. Precis som vanligt så låg jag sömnlös kvällen innan. Känslor och tankar trängs, knuffas och stör. Men har helt ny karraktär. Det som tidigare varit rädsla och oro har blivit längtan och förväntan. Kort sagt istället för att vara rädd för att dö eller förlora så längtar jag efter att få leva och är förväntansfull inför morgondagen. Äntligen har tacksamheten flyttat in på riktigt och jag känner mig nyförälskad. Det pirrar i kroppen och jag är glad. På riktigt, jag är glad. Jag var inte ett dugg piggare, snarare tvärtom. Som ett barn innan julafton snurrade jag runt, runt i sängen men mina tankar och känslor är så behagliga att jag näst intill njuter av min sömnlöshet.

Är fortfarande trött. Ger mig på omöjliga och idiotiska saker som att pärla och pyssla med Olivia, använda hårtorken, möblera om Olivias rum (det gick faktiskt förvånande bra). Dessutom så blir Tobias sjuk i förkylning och feber, då märks det verkligen hur sårbar vår tillvaro är. Så efter ett par tuffa men glada dagar och två nattpass så har jag passerat min gräns för vad jag klarar med flera mil. På fredag hinner jag inte kliva upp innnan jag går och lägger mig igen.

Men det gör inget. Det kommer nya dagar och nya nätter.

Just den här veckan på året är en speciell vecka. Både min pappas födelsedag och årsdagen för hans död infaller denna vecka. Tobias och min årsdag firar vi denna vecka, vi har nu levt sida vid sida de första sex åren av vårt gemensamma liv. Kanske är det också så att jag får lägga till ytterligare en stor händelse i livet denna vecka. Veckan då jag blev förälskad i livet och glädjen återfanns efter min stroke. Det är nog först nu jag verkligen förstår att livet faktiskt går vidare och jag är verkligen tacksam för det.