Har varit på återbesök i Härnösand och vi pratar om framtiden. Det känns verkligen som ett enormt framsteg. Hittills så har samtalen mest handlat om hur jag ska klara livet och vardagen här och nu, men för första gången så laborerade vi med tanken att jag ska börja arbetsträna och ta första steget ifrån en sjukskrivning.
Samtidigt som jag mår bättre så upplever jag också att tillvaron blir tuffare och tuffare. Tidigare begränsade min hjärntrötthet mig redan innan jag ens försökte mig på vissa aktiviteter, jag kunde helt enkelt inte genomföra vissa saker. Numer kan jag göra en hel del, men inte många saker på en gång eller för komplicerade och avancerade saker. Men eftersom det inte visar sig förrän efteråt så är det oerhört svårt att hitta balans och skapa luft och utrymme. Sedan ska min energi vara förenlig med min vilja och min egen och andras förväntningar.
Eftersom jag har väldigt svårt att hitta denna balans i min nuvarande situation så är det med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot tiden då jag ska lägga till ytterligare en pusselbit i livet - arbete.
Jag känner redan nu att jag tankemässigt börjat processen att komma tillbaka till jobbet, det känns kul och spännande. Jag märker att idéer kring projekt och utvecklingsmöjligheter kring mina arbetsuppgifter börjar ta form, känner mig hungrig och lite ivrig. Men jag vet också att detta är min största fiende, min hunger och iver är det som som sätter stopp för så mycket redan nu. Min vilja att göra mer ger bara konsekvensen att jag orkar mindre. Jag är som en ombyggd bil, degraderad till en epa-traktor. Min hjärna är en motor som hade kapacitet att köra 150 km/h men kan nu bara köra 30 km/h, men jag agerar fortfarande som att jag har den snabba motorn. Det gör att jag får jobba otroligt hårt för att komma upp i dessa hastigheter och väldigt ofta blir jag utmattad och måste vila mig i form innan jag kan köra igen.
En sådan arbetskraft är det något att ha?
Jag har idag läst hela din blog och tänk vad "lika" man upplever och känner efter en stroke. Mycket kan vara jobbigt och svårt, som att acceptera tex att inte orka lika som innan, men som din vän sa att det viktiga är familjen,maten, träningen och vilan och om du sen är en epatraktor gör ingenting för det viktiga är att du är du, och du är speciell
SvaraRaderaTack Kathy,
SvaraRaderaDu har så rätt, det är också en tid för reflektion och funderingarna har varit många. Vem är jag? Egentligen. När vet man att man agerar utifrån sitt eget bästa och när agerar man utifrån föreställningar om andras förväntningar? Många spännande tankar trängs...