dag är en likadan dag som igår. Jag har fortfarande fått en stroke (trots att jag hoppades när jag gick å la mig att det skulle vara annorlunda när jag vaknade. Hoppades också att nån skulle ge mig en miljon. (kollade mitt konto på morgonen, you never know liksom.) Lite besviken idag.) Jag är fortfarande trött. Behöver lite pepp. Som alltid när jag behöver rikta tankarna åt nåt annat håll, peppa mig själv, tänka positivt, så tittar jag på bilder och filmklipp på mina barn.
Det finns ett klipp, från den 28 maj 2011, som får mig att förstå varför jag är här, vad livet faktiskt går ut på. Vera är två timmar gammal och ligger i mitt knä. Hon smackar med munnen och tittar på mig med sina mörka nyfödda ögon. Klippet är 38 sekunder långt, 38 sekunder av ren kärlek. Det är ett perfekt ögonblick fyllt med så mycket lycka. Jag tittar på klippet om och om igen. Minns min känsla då. Minns vad jag tänkte. Minns att jag tänkte att detta är meningen med livet. Men jag inser först nu, att den tanken är precis som med tacksamheten.. En god, insiktsfull tanke men inte en känsla. Jag kände kärlek och glädje och tänkte att detta är fyller mitt liv med mening.
Idag, efter stroken, så känner jag en enorm kärlek för Vera, Olivia och Tobias. Jag känner att livet och kärleken som vi upplever tillsammans och ger varandra, det ÄR meningen med mitt liv. Det är min drivkraft. Det är så tydligt.
I mina mörkaste stunder när jag behöver skingra mina tankar och se någon ljusning i framtiden så är det inte ett välstädat hem jag ser, jag ser inga perfekta rum med matchande kuddar. Jag ser inte heller ett arbete med hög lön som innebär mycket övertid. Jag ser inte Power Point presentationer och perfekta marginaler.
Jag ser nattningar, denna stund på dagen som är så himla mysig bara man vågar släppa allt annat. Jag hör vargsången, känner små händer på min kind, hör mina barns trygga andetag. Känslan man känner när man stannar kvar några extra ögonblick, fast de redan somnat, bara för att få dela varandras andetag.
Jag ser glädjen i deras ögon när Olivia bestämmer vad som ska lekas och Vera får vara med, jag ser deras kärlek till varandra. Jag är så stolt över att jag får vara med på deras resa.
Jag ser Tobias.
Jag ser middagar, tårar som trillar, sånger som sjungs, handling på Kvantum, skrubbsår på knän, bråk om "mitt å ditt", disco i vardagsrummet, bastu på söndagar. Jag ser alla dessa små stunder som fyller vår vardag. Små stunder som fyller livet med kärlek. I mitten av allt detta finns mina tre kärlekar som ger mig drivkraft att leva, verkligen leva, livet. I mörkret är det Tobias, Olivia och Vera som är ljuset.
(en sak till ser jag när jag blundar och drömmer... Att jag är förbannat snygg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar