Jag hör mig själv säga att jag är tacksam för all hjälp jag får. Hör mig själv säga att jag är så tacksam för att denna situation har fått mig att se värdet och uppskatta allt fantastiskt runt omkring mig. Hör mig själv säga att jag är tacksam för att denna situation kommer ge mig en chans att prioritera vad som är viktigt i livet. Det låter så klokt och bra det jag säger. Det låter så insiktsfullt. Tänk om jag också kunde känna samma sak.
Istället så är varje uns av hjälp en känslomässig smäll i ansiktet. Ett hån. Ett bevis att jag inte klarar det själv. Istället för tacksamhet så är det jag känner på gränsen till självförakt.
En kär vän passar mitt barn medan jag vilar. Jag borde vara tacksam men känner istället att jag både är en dålig vän och dålig mamma. Denna känsla vill varken lämna kropp eller själ och stunden för vila blev istället en stund där tankarna trängs i huvudet och jag får dåligt samvete. Min hjärna fick aldrig någon återhämtning och jag förlorade en stund av livet.
Jag har allt en människa kan drömma om. Mitt liv är fyllt av så mycket kärlek. Fantastisk familj, fantastiska vänner. Men nu har jag inte förmågan att njuta av, eller vara tacksam för det som är fantastiskt. Njuter inte av de stunder jag mår bra, njuter inte av tiden med barnen (däremot är kärleken till mina barn mitt starkaste drivmedel). Itället plågar mina känslor mig med otillräcklighet, med känslan att vara en belastning. Straffar mig själv för att jag inte orkar. Samlar på misslyckanden. Jag biter ihop, vill inte vara någon ytterligare belastning än jag redan är. Det smärtar att människor är tvungna att anpassa sig till mig. Jag härdar ut. Straffar mig själv för att jag inte är tacksam, för att jag inte njuter. Jag har så mycket att vara tacksam för. Men jag orkar inte. All energi går åt till att inte vara till besvär. Jag klandrar mig själv för att livet plötsligt blivit så tufft för så många, för att andra mår dåligt. Biter ihop.
Nu är jag tillbaka i Härnösand och kan tillåta mig själv att bryta ihop. Att uthärda helgens alla utmaningar har tagit på krafterna och jag undrar om jag faktiskt någonsin kommer att lära mig att prioritera det som är viktigt i livet. Om jag någonsin kommer bli hel igen. Om jag någonsin kommer känna tacksamhet för det som finns här och nu. Eller om jag fortsätter enligt tidigare mönster. Bita ihop, visa mig duktig, inte vara till besvär. Med eller utan stroke, det är ju nåt allvarligt jävla fel! Varför kan inte mina känslor bara göra som jag säger? Va lite glad och tacksam!
Min älskade älskade. Tårarna rinner och jag läser det som står skrivet inom dig. Om jag bara kunde ta en del av alla känslor en stund. Då skulle du kunna få vila och få möjlighet att kunna se att det faktiskt finns en fortsättning. Du kommer att orka, även om du inte tror det. Du har en erfarenhet som jag saknar - livet fortsätter även om det inte känns så emellanåt. Och likaså skrattet och orken. Jag älskar dig min fina vän. Ina
SvaraRaderaKäraste vän. Först tänkte jag, nej gråt inte! Sen ändrade jag mig. Ok, gråt en skvätt och var gladare sen. Det är ju precis som du säger, livet fortsätter, och det är ju en himla tur. Det är ju bara så frustrerande när känslorna och tankarna säger olika saker. Älskar dig.
RaderaJa för sjutton, låt mig gråta! Det är ju något nytt i mitt liv :-)
RaderaOvanför bilderna av oss till höger står det medresenärer. Sällan har det ordet haft en sån innebörd som just nu. Medresenärer är det vi är. Skulle vi kunna skulle vi vilken dag som helst bära din börda med dig och låta dig vila precis som Ina skriver.
SvaraRaderaDåligt samvete är en värdelös känsla som äter energi men som tyvärr inte går att trolla bort bara sisådär. Men för att ha dåligt samvete behövs nån som har gjorts fel mot. Och det finns det inte. Jag som medresenär älskar dig för den du är. Precis nu i detta nu. Med eller utan strokeeländet är du en fantastisk människa och snart... Kanske inte så där snabbt som du egentligen skulle vilja.. Blir det bra.
Kram love. Vanja