Stroke-day

Ligger i sängen och försöker läsa. Försöker febrilt tyda de olika krumelurerna i boken, vet att det är bokstäver men vad är det dom heter och hur låter dom. Jag borde kunna läsa! Jag försöker forma ljuden men ur min mun rinner bara konstiga ljud.
Tobias kommer in i rummet och inser at något inte stämmer. Han ber mig räkna baklänges från tio. Jag tycker hans förfrågan är fånig men gör ändå som han säger. Högt och tydligt, nästan lite kaxigt, börjar jag. "Tio, sfrhotjg..." Det är när jag ser Tobias blick, ögon som skriker oro och rädsla, som jag förstår att något inte är som det ska. Men jag förstår inte heller vad som är fel.

Det som sedan händer sker väldigt fort och det följande timmarna utspelar sig som en film framför mig. Upplever att jag ligger på botten av en bassäng och betraktar overkligheten ovanför. Jag förstår inte. När ambulansen kommer kan jag inte prata alls, i mitt huvud så trängs frågorna. Varför åker jag ambulans? Varför får jag så många nålar i armarna? Varför säger dom så konstiga saker? Varför ser Tobias så allvarlig ut? Varför ligger jag i den här maskinen?
"Marie, vi undersöker om du fått en propp eller blödning i hjärnan"
Ha, ha vad roliga dom är, det måste prata om någon annan. Varför säger dom så till mig? Varför kan jag inte läsa? Varför kan jag inte tala? Det stormar nere på botten av bassängen, inuti mig forsar alla frågor och världen blir mer och mer overklig.

Sedan, allt blir väldigt lugnt. Allt blir väldigt stilla. Sakta, sakta flyter jag upp till ytan, till verkligheten igen. Då kommer mina första ord.
Den lycka och glädje jag känner för att vara vid liv, kunna tala och förstå står sida vid sida med rädslan och sorgen över det som just hänt. Två känslolägen som etablerat sig i kroppen och som ständigt slåss med varandra. Glädjen att få krama min man och mina barn. Rädslan att när som helst slitas ifrån dem och aldrig mer få andas samma luft som dem. Mer om det vid annat tillfälle.

Tillbaka till det som hänt, för vad var det egentligen som hände. Jag befinner mig under flera dagar i ett vakuum. Många frågor men ingen att ställa dem till. Jag är för ung och för frisk för ha fått en stroke, så det som hänt borde inte ha hänt säger man. (man, är alltså representanter för sjukvården) Jag känner mig ifrågasatt. Å ena sidan, visar mina symtom att de nog var en propp i hjärnan och man kan också utesluta alla andra alternativ. Å andra sidan har jag ingen fysisk nedsättning och verkar ha klarat mig lite för bra för att det skall ha varit en propp men det är något som man också tillskriver den snabba och effektiva medicineringen jag fick. Vilken man är väldigt stolt över, så de var nog en propp.
Man konstaterar.
Jag har fått en stroke.