Det finns ingen konsekvens i mina känslor. De är förrädiska, nyckfulla och alltid mycket övertygande. Å ena sidan så upplever jag en enorm kärlek och tacksamhet till allt jag har runt omkring mig. Å andra sidan så vältrar jag mig i min egen värdelöshet. Det är så märkligt och fascinerande. Jag säger att jag väljer att satsa på livet och kärleken, det är det viktigaste för mig. Men är inte jag själv ändå en ganska viktig beståndsdel i detta, hur kommer det sig att jag näst intill känner sådan avsky för min egen existens? Jag har blivit en amöba som lever på andras livskraft och kärlek. Jag suger åt mig varje gnutta av kraft och energi från barnen, Tobias och alla andra jag pratar med och träffar. Ur mig själv, i mitt inre, är det nämligen tomt.
Jag tänker. Jag ser mitt liv framför mig, jag ser ett långt liv framför mig. Jag fantiserar om att mina barn är vuxna och jag och Tobias är om möjligt lite klokare, lite äldre. Jag drömmer om ett bra liv där som innebär att jag får vara med. Jag har inte större krav än så, jag vill vara med. Jag vill vakna varje morgon och kunna andas, jag vill kunna ge och ta av livets goda. Denna önskan borde motivera mig att satsa liite på mig själv och den kropp jag färdas i. Istället så lyckas mina förrädiska känslor ta överhanden och tvingar in mig i situationer där jag näst intill utplånar mig själv. För att exemplifiera:
Jag är inte värd att vila för jag har ändå inte uträttat något av värde. Men jag vet ju att om jag inte vilar så kommer jag absolut inte kunna uträtta något, dessutom är det inte särskilt roligt för någon att vara kring en hjärntrött, plågad människa. Samt att jag behöver vila för att bli frisk, för att kunna leva...länge.
Hur hittar man kraften att satsa och investera i sig själv. Utan mig finns det inget liv, hur svårt kan det vara att förstå?! Det borde vara så lätt att istället för att straffa sig själv genom att hetsäta, tänka negativt, prioritera bort mina behov bara kunde ge mig själv en liten uppmuntrande klapp på axeln. Marie du är bra, du lever och mår bra, yeay, good for me. Hur kan något så enkelt vara så svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar