Det här med att vara en bra mamma tänker jag ofta på nu. Under den tid jag var på sjukhuset och bara träffade tjejerna under permissioner eller besök så var det så oerhört viktigt för mig att stunderna var perfekta. Jag blev så oerhört besviken och ledsen om Olivia plötsligt var tvär och kinkig, Vera trött och skrikig eller för den delen att jag var trött och kinkig. Jag var beredd att göra vad som helst för att stunden skulle bli perfekt. Man blir undantagets mästare och tänker "bara för den här gången". Mutar med godsaker, noll restriktioner gällande nappen och lördag hela veckan. Jag vill vara den snälla mamman med glada barn. Dessutom så finns det ytterligare en dimension, skrik och gnäll är inte kompatibelt med hjärntrötthet.
Så kommer stunden när Olivia lurar en så grundligt och man märker hur gränserna plötsligt har flyttats. När undantagen blir krav och förutsättningar. Helt plötsligt är det hon som står där med taktpinnen och säger "Hoppa!". Det är med viss förvåning hon inser att hon plötsligt kommer undan med saker som tidigare inte var okej. Märker också hur hon på sitt eget lilla vis med lekar och rollspel behandlar de senaste tidens upplevelser. Varenda nalle har tappat sin mamma och alla bilar är plötsligt ledsna för att deras "lilla älskling" är borta.
Inser att det inte spelar någon roll hur hjärntrött jag är, jag måste kliva rakt in i konflikterna och med envishet visa tydligt att mamma fortfarande är kvar. Inser att "den snälla mamman" som inte har några gränser och låter barnen styra (bara för att undvika konflikter) inte är den trygga, starka mamman. Vad mina barn behöver i denna stund, mer än tidigare är en stark plattform med tydliga ramar så att de fritt inom denna spelplan kan utvecklas och att de med mycket trygghet och kärlek ges utrymme att processa de faktum att mamma inte längre är densamma som tidigare. Naturligtvis så finns ju den tryggheten att finna i Tobias som fortfarande står stark men jag märker hur främst Olivia positionerar sig och utmanar vår relation.
Det är så vansinnigt svårt att i stunden kliva rakt in i stormen och stå kvar där tills allt lugnat sig. Det är svårt i alla lägen men extra svårt numer. Men i den sekund som man kliver in i konflikten kan man ju aldrig backa. När man egentligen tänker att jag just nu skiter i om du har sockar på dig, äter ärtor, plockar upp skräpet eller tvättar händerna så gäller det att härda ut, andas och stå kvar. Stå kvar i skriket, tårarna och tjuuuurigheten.
Det handlar inte i förlängningen om att vinna eller förlora, det handlar om att visa att mamma finns, oavsett.
Sedan.
-Mamma, följ med upp och busa i sängen!
-Ja, jag ska ändå upp och bädda...
-Nej Mamma, busa.
-Jag ska bara bädda först...
Jag bäddade, hon busade. Jag blev irriterad för att hon bara busade medan jag försökte bädda. Jag skulle nämligen passa på att göra något "viktigt" medan Vera sov och jag faktiskt hade lite energi. Det var ett ögonblick där jag fick lov att tänka på vad som verkligen är "viktigt" och för en gång skull priorieterade jag rätt. Så jag dundrade in under överkastet och busade med henne tills tårarna rann.
Precis lika viktigt som att sätta gränser är det att befinna sig i nuet och verkligen ta tillvara på leken. De ena utesluter inte det andra. Jag kan vara den snälla mamman, den busiga mamman, den bestämda mamman, den trötta mamman, den arga mamman. Jag är mamma, oavsett.
Sedan.
Olivia tittar ut genom fönstret och ser en stjärna. Det är precis läggdags, men det är något speciellt med stjärnhimmeln i Aspliden och jag var bara tvungen att dra på henne overall, skor och mössa så vi kunde lägga oss i snön och titta på stjärnorna.
-Olivia, jag älskar att titta på stjärnor.
-Mamma, jag älskar dig. Nu vill jag gå in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar