Livet går vidare, tack å lov.

I onsdags, exakt sex veckor efter stroken, så tror jag att vändningen kom. Jag hoppas det i alla fall. Precis som vanligt så låg jag sömnlös kvällen innan. Känslor och tankar trängs, knuffas och stör. Men har helt ny karraktär. Det som tidigare varit rädsla och oro har blivit längtan och förväntan. Kort sagt istället för att vara rädd för att dö eller förlora så längtar jag efter att få leva och är förväntansfull inför morgondagen. Äntligen har tacksamheten flyttat in på riktigt och jag känner mig nyförälskad. Det pirrar i kroppen och jag är glad. På riktigt, jag är glad. Jag var inte ett dugg piggare, snarare tvärtom. Som ett barn innan julafton snurrade jag runt, runt i sängen men mina tankar och känslor är så behagliga att jag näst intill njuter av min sömnlöshet.

Är fortfarande trött. Ger mig på omöjliga och idiotiska saker som att pärla och pyssla med Olivia, använda hårtorken, möblera om Olivias rum (det gick faktiskt förvånande bra). Dessutom så blir Tobias sjuk i förkylning och feber, då märks det verkligen hur sårbar vår tillvaro är. Så efter ett par tuffa men glada dagar och två nattpass så har jag passerat min gräns för vad jag klarar med flera mil. På fredag hinner jag inte kliva upp innnan jag går och lägger mig igen.

Men det gör inget. Det kommer nya dagar och nya nätter.

Just den här veckan på året är en speciell vecka. Både min pappas födelsedag och årsdagen för hans död infaller denna vecka. Tobias och min årsdag firar vi denna vecka, vi har nu levt sida vid sida de första sex åren av vårt gemensamma liv. Kanske är det också så att jag får lägga till ytterligare en stor händelse i livet denna vecka. Veckan då jag blev förälskad i livet och glädjen återfanns efter min stroke. Det är nog först nu jag verkligen förstår att livet faktiskt går vidare och jag är verkligen tacksam för det.