Våren är på väg, det brukar vanligtvis inspirera och ge energi men nu känns det mest som en förolämpning. Jag vill så mycket, men orkar så lite. När alla runt omkring mig börjar lysa upp och glittra, umgås, byter vinterskrud mot färgsprakande vårdräkt, då vill jag gråta och krypa tillbaka i min håla. Jag är avundsjuk på alla som kan göra de dom vill, det kan inte jag.
Det har nu gått två månader. I två månader har jag väntat på dagen, stunden då jag plötsligt ska må mycket bättre eller till och med bra. Hade en period för någon vecka sedan då jag kände att det vände, att jag var på väg uppåt. Men när det sedan vänder nedåt med väldigt fart så känns det så hopplöst. Min rädsla har avtagit men bara för att ersättas av något annat. Förutom allt annat så är just nu humörsvängningar på agendan. Jag pendlar mellan glädje, sorg och ilska. När jag är riktigt hjärntrött och hjärnan stänger av får ren och skär panik i situationer jag inte klarar. Det är ett evigt kaos inombord. Ibland orkar jag inte hålla det inom mig och då får även andra se monstret inom mig. Återigen blir det så påtagligt att jag inte känner igen mig själv och jag känner oerhörd skuld och skam för att jag tappat tålamodet och skällt, skrikit till någon. Tvingar mig till att hålla skenet uppe så långt det går för att göra livet uthärdligt för oss alla, men det bidrar också till viss del att jag lurar min omgivning att tro att jag mår bättre än vad jag gör. Det börjar kännas tjatigt att säga att jag inte orkar, att jag är trött.. När blir det bättre?
Hur länge orkar man egentligen med detta? Hör andras erfarenheter, att man kan befinna sig där jag är nu i flera år. Orkar jag det? Orkar vi det? Eller rättare sagt vad behöver vi göra, hur ska vi leva vårt liv för att orka med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar