Jag springer.

Har alltid haft en dröm om att kunna springa. Kunna dra på sig dojjorna och ta en liten löptur. Jag är inte en sån person. Jag gillar att träna men jag gillar adrenalin och kickar. Löpning har aldrig framkallat sådana känslor hos mig varpå jag aldrig gett löpningen någon rättvis chans. Nu har jag tyvärr hamnat i en situation där den träningsform jag tidigare ägnat mig åt, Body Jam, inte är kompatibelt med min stroke. Jag måste helt enkelt hitta nya vägar för träning och motion. Situationen kändes dessutom lite akut eftersom det händer massor med en kropp som ändå varit hyffsat aktiv men som läggs i träda under flera månader. Det är inte kul att bära på denna tunga, tröga, onda kropp. 

Har en god vän som varit med om en liknande situation som mig själv. Han sa att när han fick sin stroke gjorde han ett av sina största livsval, nu går träning, vila, kost och familj i första rum. Alltid. Men det gäller att bestämma sig, för hur man vill ha sin framtid. Tyvärr ser man träning som något man ska börja med och göra ett tag för att sedan få återgå till sitt vanliga liv. Att välja ha ett aktivt liv (oavsett om det är genom löpning eller något annat) är ett livslångt val. 

Med de orden och med honom som stöd och inspiration så har jag nu bestämt mig för att jag vill och ska leva ett aktivt liv, ett hållbart liv, så jag håller hela långa livet. Så föll det sig att jag utmanade min vän som så påpassligt säger att alla kan springa (men där bittersura Marie säger, nähä, inte jag.), vi ska få mig att kunna springa en mil. Det är mitt första mål.

Allt enligt klassisk öststatspedagogik, han sätter upp förhållningsregler och scheman, jag lyder, han berömmer och skäller. Efter åtta löppass som bestått mest av lufsande och promenader så kunde jag plötsligt springa, säger det igen, SPRINGA 5 kilometer.

Att mina löprundor överhuvudtaget är möjliga att genomföra är för mig helt obegripligt. Det är lättare att springa än att tex promenera. Blir inte alls lika hjärntrött av löpning, kanske för att jag inte kan samla på mig en massa intryck utan måste fokusera på andning. Löpningen är ju dessutom lätt ångestdämpande varpå jag faktiskt känner mig gladare och hör och häpna...hoppfull efter ett genomfört löppass. Dessutom så fungerar löpningen bättre som återhämtning än vila. När jag lägger mig ned så kommer nästan alltid ångesten som ett brev på posten så vilan blev ingen vila utan bara en ytterligare jobbig situation. Med löpningen är det annorlunda, den ger mig energi. Efter varje genomförd löptur så längtar jag till nästa pass, drömmer och fantiserar om olika sträckor och platser att springa på. Jag är bara i början, fortfarande trevande. En entusiastisk nybörjare. Men så härligt att vara entusiastisk och så härligt att få vara dålig på nåt för att jag aldrig gjort det förr inte för att jag har en nedsättning på grund av stroken. 

Jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han inspirerar, skäller, utmanar och hjälper mig. Tror banne mig han i detta nu, räddar livet på mig.