Helgen som var och veckan som gått har blandats med framgångar och bakslag. Har nu passerat tre månader och jag inser bittert att resan är mycket längre än jag hela tiden velat tro. Jag är så oerhört trött. Är dessutom väldigt trött på att vara trött. En framgång är väl att jag har mindre ångest.. har bytt den mot likgiltig trötthet vilket nästan är ännu värre. Ångesten tvingade mig att prestera, att kliva upp, att bevisa att jag minsann kan. Den likgiltiga tröttheten låter mig ligga kvar i sängen, låter mig lyssna på liv och rörelse för att sedan låta mig somna om. Jag känner mig så väldigt tung och trött och vet inte vad som skall få mig upp på benen egentligen.
Trots detta har jag haft en fullspäckad vecka, har varit hos logopeden, utvecklingssamtal på förskolan och faktiskt även en kväll med en god vän. Eller vänta, det kanske är precis just därför jag varit så trött. För att jag haft tre möten utanför hemmet...
Vissa dagar har jag "tur", det är det dagar som Olivia vill sova på eftermiddagen då kan jag matcha min sömn med bägge barnens vila.. Det innebär nämligen att jag kan, efter att klivit upp vid 08.30, få min första vila vid 09.30, min andra vila vid 12.30, min tredje vila vid 14.30. (kanske få mig några minuter innan middagen) Sedan är det en lång kamp till det är dags för läggning 19.30. Då kan jag unna mig att ligga kvar lite extra för att sedan bara kliva upp och säga godnatt till Tobias och vara i säng vid 21.00. Dessa dagar är dom bästa men ändå inte tillräckligt. Vill bara sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar