Jag tog en paus. Åkte till Aspliden. Jag, alla mina känslor, min jävla hjärna och massor med målargrejer samsades om utrymmet i det tysta huset i den tysta lilla byn. På inrådan av Tobias så provade jag för första gången på att måla. Alltså måla på riktigt, tavlor. Det var väldigt spännande och kändes som en härlig kontrast att genom färg och form kommunicera det som rymmer min själ. Min käre bror, Mattias frågade lite skojsamt om all den svarta färgen tog slut. Det hade ju på något sätt varit enkelt om det var så, att det var vitt eller svart. Det är ju ändå det som är så häftigt, att det svarta och det vita inom oss består av så mycket färg, att varje ingrediens är på nåt sätt en färgsprakande explosion. Vilken färg har till exempel tröttheten, kärleken, missunnsamhet, glädje, energi, hunger....
Hursom, jag blev för stunden lite lätt förälskad och kände mig mycket positiv till min situation och framtiden. Sen kom jag hem. Då upptäckte jag att sömn och energi inte går att ackumulera. Efter ett par timmar med klängig Vera, trotsig Olivia och något sliten Tobias så var bakslaget om möjligt värre än jag förväntat mig. Att jag dessutom trodde för ett ögonblick att livet var som vanligt igen, gick och hälsade på vänner, var i en butik osv. gjorde att resterande vecka har varit en kamp. Nu sitter jag här i mitt fängelse och väntar på att mitt straff ska kortas något och att jag snart ska få koma ut i friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar