rannsakan.

Dags för lite självrannsakan. Det är så himla lätt och fastna i bitterhet och förtvivlan så jag behöver lite fakta att ta ställning till.
Det är nu snart tre månader sedan S-Day, då hade vi precis hunnit stöka undan julen och nu har redan våren tittat fram och påsken är förbi. Minuter, dagar och månader har flutit förbi. En tid av smärta och sorg men också av mycket tacksamhet och glädje. Har nog aldrig under tre månader upplevt så mycket känslor.

Jag minns min första promenad utomhus, 200m runt parkeringen på sjukhuset. Varje steg var ett inferno av intryck och jag kände mig nedbruten när jag kom tillbaka till rummet. Grät och översköljdes av känslan att jag inte kände igen mig själv. Nu när jag skriver detta, har jag precis kommit tillbaka från en löptur runt Järved på 4,5 km. Jag har aldrig tidigare i mitt liv lyckats springa längre än två kilometer så för mig är detta en stor seger.

Jag minns min första middag hemma. Mamma hade gjort sig för och bjöd på förrätt och varmrätt, det  var så plågsamt och jobbigt. Maten växte i munnen och jag kunde inte för mitt liv förstå varför alla skrek och slamrade så mycket. Middagen slutade med att jag fick lägga mig i ett tyst och mörkt rum med tårar som trillade. Orkade inte mycket. Under påsken var vi hemma hos mamma på Påskmiddag, hela familjen, 13 personer. Den här gången var vi mer förberedda och smarta. Jag anlände sist, väntade till alla satt sig och fått mat innan jag satte mig till bords. Vilade mellan rätterna och kunde på så sätt hålla ut i tre timmar. Maten minns jag inte hur den smakade men jag var med, hela jag var med. Jag kunde bitvis lyssna och delta i samtalen. Jag fick betala för kalaset, det kostade mig två dagar av utmattning och trötthet. Jag blev typ bakis i två dar. Men det var det ju värt.

Jag minns första gången jag träffade båda min barn samtidigt. Ungefär fem minuter klarade jag av att vistas i  samma rum som mina små änglar, sedan tog det stopp. Behövde gå undan för återhämtning som bara gav mig ångest för att sedan komma tillbaka och misslyckas igen. Sorgen över att inte kunna ta ansvar eller delta utan bara passivt vara bredvid var så påtaglig och färgade hela upplevelsen. Jag kunde inte njuta av de stunder jag fick med mina barn. I förrgår låg jag och läste och sjöng för Olivia i en hel halvtimme. Dagen innan det var jag själv med Vera i fyra timmar. Säger inte att det var lätt men det gick. Och framförallt jag njuter.

Livet är bättre, mycket bättre, jag mår bättre. Allt beror bara på vad man jämför med.